Det handlar om cellisten Sabina Sandri Olsson och pianisten Emma Gilljam. Emma är nog en främling för oss, en jämtlänning som mest pendlar mellan Bollnäs och Stockholm. Pianolärare är hennes vardagssyssla. Sin examen tog hon på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Det var också där hon lärde känna dagens konsertpartner.
Sabina Sandri Olssons bakgrund är lättare att ana sig till. Född i Oskarshamn kan man lika gärna säga att hon är född i Camerata Nordica. Båda hennes föräldrar är verksamma i vår Länsmusik. Så starten till ett musikliv kom tidigt. Nu är hon 24 och börjar bli känd lite varstans i världen. Ska man tala om pendling i hennes fall handlar det om London - Stockholm.
Samspelet mellan de båda på Gränsökonsereten kändes så förankrat, så moget att jag blev direkt förbluffad över att Gränsö-äventyret praktiskt taget var deras första konsert tillsammans. Men att de övat länge inför den, det stod klart.
Programmet var en god blandning. Upptakten blev den "utflykt" som svenske Gunnar de Frumerie gjort av folkvisan "Vårvindar friska". I de Frumeries version vore dock namnet "Vårvindar fräcka" rättare. Han tar rejäla utsvängar på grundtemat.
Nästa tonsättare var Max Bruch. Trots att han var tysk blev han känd i Sverige någon gång mot slutet av 1800-talet. Då kom han ut med en manskörskomposition som byggde på vår Tegnérs Frithiofs Saga! Inslaget "Kol Nidrei" i Gränsökonserten var dock annorlunda, en stilla bönsång.
Därefter var det dags för flygelsolo av Emma Gilljam. Det blev Tre Preludier av George Gershwin. Hans namn talar ju direkt om att rytm är väsentlig. Och så lät det i alla tre satserna trots att melodierna är vitt skilda.
Före Gränsökonserternas traditionella mellanakt fick även Sabina Sandri ett eget solonummer, lettiske Peteris Vasks "Gramata Cellam-Pianissimo", just för cellosolo.
Han tar ut grepp, toner och frekvenser som inte har det minsta med klassisk cellomusik att göra. Allting är inte heller alldeles lätt att förstå. Men hur komplicerad den tekniska leken än verkar får Sabina till en sådan balans att man häpnar. Själva cellotonen mår också utsökt i Slottssalen!
Sen var det dags för minglet och ett kåseri av västerviksprofilen Tobias Ahlstedt. Titeln på hans framträdande var "Livets lilla resa i halvtid", ett slags avstamp som 41-åring om jag förstod det rätt. Alldeles lättfattlig var han inte. Och sambandet med konsertens kulturella ton kändes heller inte riktigt naturlig.
Konsertens andra akt tog ton med "Suite popular Espanola" av de Falla. Men var sviten den store Manuel de Fallas? På programbladet var förnamnsbokstaven E. Intressant var det under alla förhållanden. Och genomförandet en prestation!
Skillnaden mot vad som följde var jättelik. Estniske Arvo Pärts "Spiegel im Spiegel" är ren poesi. Tempot är så stilla att det kräver extra vaksamhet av de två som spelar. Mycket skickligt.
Så var det då dags för avrundning. Det blev ett av Robert Schumanns "Fantasistycken" i tre satser, även denna gång i lysande samspel. Trots att konserten var lång och krävde rejäla krafter av de två artisterna accepterade de kravet på ett litet extranummer: några vackra takter ur de Falla-sviten.
Gränsökonserterna har alltid en egen karaktär. Vi får väl se vad som då händer nästan gång, 19 juni? Och den gången inte i Slottssalen utan i Parken utanför. Med Gunnebo Musikkår!