Sommarens sista allsång i kväll

Alla ord har varit nya en dag. Allsång hör dit, ordet föddes 1927. I samband med en landskamp i fotboll på Stadion i Stockholm skulle Ernst Rolf leda ett evenemang med gemensam sång. Men vad skulle man kalla det hela. Dagens Nyheter utlyste en tävling och Allsång vann.

Så tro inte att allsången kom med Lasse Berghagen eller Bosse Larsson. Inte ens Egon Kjerrman på 60-talet var tidig. Allsången fanns långt innan begreppet fanns. Den fyller faktiskt hundra i år. 1905 bildades Samfundet för unison sång. Det skedde genom en påkostad bok med titeln "Sjung svenska folk". Alice Tegnér hjälpte till.
Om jag har förstått rätt har "Sjung svenska folk" kommit ut i 39 upplagor hittills. Över en miljon ex har sålts.

Förra året fick Vissamlingarna och Stadsparksföreningen fram sitt första häfte, för allsångerna i Stadsparken. Många som köpte häftet förra sommaren har haft det med sig denna sommarens måndagar och sjungit lika friskt. En ny samling, eller åtminstone ett nytryck av den första skulle nog ha behövts i år, men det har varit omöjligt. De pengar som medlemsavgifter fört med sig och stödet från Kultur och Fritid samt ABF har räckt till annonsering men inte mycket mer. Allsångsledarna har genom ABF fått fram små hophäftade kompletteringar för att så många som möjligt ska kunna hänga med i sångerna. Ofta har publiksiffran legat på 500.

Själva tryckningen av allsångshäften är ett överkomligt problem. Sådana projekt brukar sponsorer gilla. Den stora kostnaden är en annan, de stimarvoden som varje levande kompositör och författare är berättigad till när deras alster trycks.
Men med tanke på ett eventuellt nytt häfte vore det roligt med lite förslag på innehåll.
Har du lust så skriv din älsklingssång (lämplig för allsång alltså!) på ett papper, gå till Vissamlingarna vid Spötorget och lämna förslaget där, med namn och adress. En liten tävling om populäraste sången kan kanske bli möjlig.
Vad som annars händer nästa sommar vet vi inte än. Allsång blir det.. Men vilka som kommer att leda dessa omtyckta måndagskvällar är oklart än.

Ikväll är det denna sommars sista allsångskväll. Roger Appelquist styr och ställer och leder oss in i sångerna. Med sig har han "sin egen" kör, Travel Singers. Av de fyra allsångsledarna är han den som samlat på sig mest rutin. Han har väl hållit på åtminstone 30 år. De andra tre är Margareta Hjalmarsson, sånglysten kantor inom Svenska kyrkan, Katarina Larson, sångpedagog på Musikskolan och förnämlig sopransolist, samt Inge Jonsson, "mannen med silverflöjten" men också med en egen vacker röst.
Samtliga har hållit i två kvällar var. Utom Roger då, som avrundar säsongen med sin andra omgång.
Vad som är sommar är numera ganska oklart. Istället för årstider har vi fått varannandagsväder. Men allsångsledarna verkar ha haft god hand med vädermakterna. Lite regnstänk på en av Margareta Hjalmarssons kvällar. Annars fint och problemfritt.
Lite för höga tonarter har några klagat på. Det hänger nog ihop med att alla sjunger lite lägre idag än förr i tiden. Det säger Katarina Larson som forskat lite på området.
Men är det inte lätt att byta tonart?
Jodå, om det bara är sångare som stöder, och möjligen någon med klaver, dragspel eller gitarr som stöd. Men med blåsare på scenen har det varit för komplicerat.

Jag råkade fråga runt hur somliga uppfattar skillnaden mot Allsång på Skansen.
Första svaret kändes som en tröst: här är det måndagar.
En annan konstaterade nöjd att hon slapp åka till Stockholm.
Att det var gratis här var också en positiv synpunkt.
Men pengar behövs, trots att inte en enda av de uppträdande får något gage eller ens någon blomma. Kan föreningen ställa upp en kollektkruka?!

Ett annat svar hade med åldern att göra. Att här har det varit svårt att locka ungdom till publiken.
Har det varit för mycket eller för lite uppträdanden vid sidan om själva allsången? Där verkar alla nöjda. Kom igen annars, med synpunkter!

En pigg man kom fram och tyckte det var skräp att han inte fick sjunga allsång också på hösten, vintern, våren. Även där kan det kanske gömma sig idéer någonstans. Inomhus.

På tal om allsångens hundraårsjubileum. Hundra år kan också vår vackra Stadspark fira.
Så här ligger det till. Mot slutet av 1800-talet köpte Västerviks Stadsförsamling in mark och mindre byggnader och gårdar för att kunna bygga en ny kyrka där. Marken låg norr om vad som då hette Nya kyrkogården (från 1836), där Stadsparken nu finns.
Pengar till köpen hade kommit till genom en donation av biskopen Carl-Erik Hallström.

Men så beslöt man att istället bygga kyrkan, den som blev Sankt Petri, på Bergens lycka, alltså där kyrkan nu ligger. Den lilla parken framför Centralhotellet heter fortfarande Bergens lycka. Namnet hör ihop med en viss Gustaf Berg, mest bekant för att han var eller mer sannolikt spelade fattig.
Den 15 april 1905 skriver stadens drätselnämnd till församlingen att man vill ta över området (nuvarande Stadsparken), eftersom inge n kyrka ska byggas där.

Kyrkstämman den 10 augusti beslöt att gå med på förslaget och överlät marken till staden för samma summa som man själv köpt den för. Summan var 3.412 riksdaler och några ören.

Allt detta har Anders Björkman berättat. Det är inför Sankt Petris jubileum han har grävt i urkunderna. I samband med Sankt Petri-jubileet i november kommer säkert ännu fler intressanta fakta fram.
Så visst finns det extra skäl att sjunga högt i kväll!