Som vittne är människan till

I år uppmärksammas hundraårsminnet av Gunnar Ekelöfs födelse (1907-1968). TV har visat dokumentären Tag och skriv i vilken ett kongenialt porträtt av författaren visades fram. Jag minns också dokumentären om Ekelöf i tre delar som visades för drygt tio år sedan. Också denna film lyckades i besjälade bilder och uppläsningar fånga det mångfasetterade porträttet av människan bakom verket. Vid sidan om sådana dokumentärer finns en mängd böcker och artiklar skrivna om Gunnar Ekelöf. Även författaren själv har lämnat efter sig biografier i lite olika tappningar. Flera av dessa är utmärkta vägvisare in i hans lyriska landskap, en del akademiskt knepiga, men här finns även spännande guider. En sådan är Anders Olsson bok Ekelöfs nej som öppnar upp för Ekelöfs personlighet och hans behov av självständighet. När Jan Olov Ullén författar efterordet till minnesutgåvan Gunnar Ekelöf. Samlade dikter som kommer ut i höst på Bonniers förlag, är också detta rader som lämpar sig väl att ta med in i läsningen av de många starka diktsamlingarna som Ekelöf gav ut. Det här är en fin samling där det mesta, för att inte säga allt, av poeten finns tillgängligt i enlighet med original-utgåvornas versioner. Vem var Gunnar Ekelöf och hur går det att sammanfatta hans lyrik? Strängt taget kan mannen inte fångas i något passfoto (vem kan det?), och lika litet går det att reducera poesin till en minsta gemensamma nämnare. Och frågar vi poesiläsare som har skalden högt upp på sina topplistor skiftar svaren likaså. Personligen håller jag mig kvar i ungdomsårens första möten med Ekelöfs poesi. Färjesång (1941), Non serviam (1945) och Om hösten (1951). Här möter vägran till anpassning på bekostnad av ärlighet, här möter genomskådandet av de goda föresatserna och den omhuldade tanken att vi lever i den bästa av världar bara vi följer de senaste propåerna i upplysningens tjänst. Ekelöf skriver:
Det finns en skönhetsfläck i allt,
det enda verkliga jag sett:
Jag håller mig till den Kanske inte världen blir annorlunda med en sådan hållning. Men nog kan man bli trött på alla positiva tillrop, för att inte tala om besvikelserna som suger människor hålögda när de goda förhoppningarna visade sig vara mest önsketänkande. Då kan det vara lönt att gå den nedre vägen för att upptäcka att vad som är botten i mig är botten i alla andra också, för att alludera poeten. Det märkliga är att denna uppfodrande, ibland till och med hänsynslösa och förolämpande diktning, inte sällan placeras i ett stycke natur som gör att tankedikten och uppgörelsen med allt vad opportunism heter låter sig läsas som naturlyrik. Inte minst den nordiska sommarnatten skildras av Ekelöf med en närvarokänsla så att daggen går att förnimma mot fötterna. Men här finns också mystiken, den motsägelsefulla verkligheten som kan förnimmas då brist råder; en diktning som skulle uppfylla Ekelöfs sista samlingar, den så kallade Diwantrilogin. Endast som vittne är människan till, skriver Ekelöf i Färjesång. Alla kanske inte kan arrangera sina liv så att tillvaron blir outsiderns, och det är väl inte heller meningen, alla har vi vårt att handha. Men till vittnesmål bör man lyssna. Kanske domen över allt och inget som pågår blir något mer rättvis när så sker.