Som vanligt är han förbannad

Ockupationstrupperna är nervösa, de fingar på gevären; varje folksamling av ilsket blängande civila fiender kan vara inledningen på ett terrordåd. Våldsamma övergrepp från ockupanterna (tortyr, slumpmässiga gripanden, summariska avrättningar) möts av explosioner, lönnmord, kidnappningar från motståndsrörelsen.
Ingen går säker, allra minst de egna landsmän som bestämt sig för att samarbeta med ockupanterna. Eller "ockupanter", förresten Frågar du dem svarar de att de är där för att skydda befolkningen från våld och inbördeskrig.

Nej, det handlar inte om Irak utan om befrielsekampen/terrorismen i 1920-talets Irland. Men visst handlar det, förstås, om Irak. Bakom kameran står revolutionär emeritus Ken Loach och som vanligt är han förbannad.

Guldpalmvinnaren "Frihetens pris" diskuterar mekanismerna bakom väpnat uppror, talar om brutal kolonialism och nationell förnedring. Mot det unga IRA står Black & tan, den halvmilitära styrka som tillsammans med potatissvälten fortfarande för många irländare representerar allt som är ont med England. Våldets pendelrörelse känns ändlös; varje övergrepp möts av hämndaktioner som leder till ny hämnd. Och aldrig tar det slut. Eller?
Problemet med Ken Loach är just hans revolutionära vrede och hur den leder till en undertro på publikens fattningsförmåga. "Frihetens pris" är en stark och viktig berättelse i sig, inte minst vad gäller IRA:s interna splittring mellan rött och grönt; dess budskap behöver inte förstärkas med slagord i megafon som dränker åskådarens försök att formulera egna åsikter. Det blir helt enkelt några brandtal, några modiga marxistiska män i motljus för mycket.