Som oxfilé med hallonsylt

En gång fick jag en snyting. Först fattade jag ingenting, men medan vakterna brottade ner idioten tänkte jag att "det här kommer att göra ont". Det blev inte ens ett märke. Han var väl full grabben.Den kvällen kommer tillbaka när jag lyssnar på Metallicas nya album. Skivan börjar riktigt bra. Inledande "That was just your life" och "The end of the line" är hårda paket. Exakt 25 år efter "Kill ’em all" gör Metallica thrash igen. Det känns som om bandet har hittat hem efter mer än ett decennium av irrfärder.Då börjar problemen. James Hetfield och grabbarna vill så mycket att det gränsar till storhetsvansinne. Tillsammans med producenten Rick Rubin (han brukar kallas in när gamla rockers är i nöd) har de hittat rätt ljudmässigt, men varenda låt hade tjänat på att ett par partier strukits. I stället för att tro på det de gör rätt - hård, snabb metal - krånglar de till det. Det blir som oxfilé med hallonsylt - mycket gott som smakar illa ihop."Death magnetic" skulle bli återkomsten, men jag hör bara för mycket pengar, för mycket grubbel och ett band som är berusat av sina alldeles för stora egon.