Om du inte suttit fast i en klippskreva det senaste halvåret kan du premisserna för den här Oscarsfavoriten. Byggd på en sann historia.
En äventyrare fastnar med armen mellan en sten och en bergvägg. Han har lite vatten och en kniv. Alternativen är två. Antingen skära av stenen. Eller armen. Både han och vi inser snart vilket som är mest realistiskt.
Ingenting i denna värld är otäckare än mjuk hud mot hårda eller vassa föremål, och "127 timmar" erbjuder alltså ett överflöd av båda.
Men frågan är ändå om filmen inte är allra obehagligast i början, när James Franco i rollen som friluftsnissen Aron glatt skuttar fram på Utahs röda berg, full av liv, och man vet, vet, vet vad som kommer att hända.
I regi av Danny Boyle blir "127 timmar" en oväntat levande film. Boyles svulstiga bildspråk (minns "Slumdog millionaire") fungerar oväntat väl med den klaustrofobiska stämningen, och hans sinne för äckel (minns "Trainspotting" och "28 dagar senare") får förstås löpa amok i scenerna med Franco och hans motspelerska - kniven.
Utmaningen för Boyle blir förstås att få konceptet "snubbe med sten" att bli intressant i 93 minuter. Det lyckas något bättre än i "Buried" med konceptet "snubbe i låda", även om den filmen hade ett intressantare slut. Boyle varvar scenerna i skrevan med flashbacks från Arons liv och, så småningom, hallucinationer - men det är nuet och verkligheten som triumferar, Arons/Francos kamp, hans blick, huden mot stenen och kniven.