Småstadens avigsidor blottas

Julhelgen tillbringade jag delvis i sällskap med Madeleine McCarthy och hennes pappa Jack. Så känns det efter att ha läste Ann-Marie MacDonalds senaste roman Fågelvägen, där Madeleine är huvudperson.
Det är slutet av sommaren 1962, hon är åtta år och hennes familj kommer hem till Kanada från Tyskland där hennes pappa flygofficeren varit stationerad under några år.
I familjen finns också storebror Mike och så förstås mamma Mimi. Den lyckliga och skötsamma medelklassfamiljen slår sig ner på flygbasen Centralia vid de stora sjöarna på gränsen till USA, tillsammans med en lång rad andra hemförlovade flygarfamiljer.

På basen finns både affär, kyrkor och skola. Madeleine hamnar i en klass med jämnåriga och på våren händer det som för alltid kommer att påverka hennes liv: en klasskamrat dödas. En annan lekkamrats femtonårige bror, och granne med familjen, åtalas för mordet. Men han är inte skyldig.
Ett viktigt skäl till att han inte frikänns är att Madeleines pappa Jack inte vittnar till pojkens fördel, fast han skulle kunna gjort det. Han är nämligen samma dag ute på ett hemligt uppdrag för underrättelsetjänsten och tvingas till tystnad, trots att han sett pojken på en plats som innebär att denne inte kan vara mördaren.
Men han kan inte dela sin hemlighet med någon, allra minst sin egen familj, fast han ibland överväger det. Berättelsen byter ibland perspektiv mellan Madeleine och hennes pappa och vi får följa hur de på var sitt håll slåss med sina inre demoner.

Boken avslutas mer än 20 år senare och så småningom inser Madeleine vad som verkligen hänt, med hjälp av sin pappa. Och alltihop har sin djupaste orsak i vad barnen tvingas utstå av sin lärare.
Delvis bygger boken på ett verkligt fall där en tonårspojke på 50-talet dömdes på liknande sätt, vilket redan då ansågs som rättsvidrigt. Fortfarande pågår en kamp för att rentvå honom.
Men det handlar också om småstadens avigsidor och småsinthet, om dubbelmoralen och om hur medelklassens förmenta modernitet och öppenhet vänds till intolerans när man möter dem som inte alltid anpassar sig. Här finns främlingsfientligheten, trots att de själva levt som främlingar i utlandet. Skvaller sätter stenar i rullning som blir till berg.

Ann-Marie MacDonalds nya bok är en riktig tegelsten på 750 sidor. Ändå känns den för kort när sista sidan är läst. Hon skriver inte bara levande och med uppenbarligen stor kärlek till de roller hon skapat, hon har en stor berättartalang och förmår ge oss en helhet av alla de fragment som utgör historien.
Hon visar också sin vrede mot hur vuxna behandlar och utnyttjar barn och låter detta bli den röda tråden i historien. Den är också en uppgörelse med den framväxande välfärdsstaten Kanada och hur politiska och vetenskapliga maktintressen tränger ut omtanken om människan.