Smärtsamt mot döden

Egentligen har Conny ingen lust att svara i telefon, men han gör det ändå. Det är mamma och hon säger att hon fått besked om att hon ?kanske har lite cancer?. Det är inte första gången och även om Conny redan från början tar det hårt tänker han att hon nog ska klara det den här gången också.
Men mamma blir bara sjukare och Connys försvarsmekanismer i form av bortförklaringar blir allt desperatare. Hans rädsla för sjukdomen och sjukhuset gör att han sträcker sig efter vartenda halmstrå. När sjukhusmaten kommer till mamma, där hon ligger full av slangar, tänker han att de är på restaurang. Och om han undviker att se på henne finns inte sjukdomen.
Men den finns.

Sorgen och rädslan kryper via Connys tangentbord och ut över bokens sidor. Hans enda verkliga säkerhetsventil är nättidningen Sourze där han postar sina smärtfyllda texter. Texter som syrran sen skriver ut och ger till mamma. Och då får hon ändå veta allt det där som han inte vågar säga direkt till henne, bara skriva, att han verkligen älskar henne och är så rädd för att förlora henne.
Vid Connys sida står Tom Waits och Jonatan Lejonhjärta. De både stödjer honom och förstärker sorgen. Ingen annan ser Jonatan Lejonhjärta, men Conny vet att han är där.
?Jonatan Lejonhjärta sitter vid köksbordet, men han säger ingenting om varför han finns kvar hos mig. Han gråter. Han håller mig i handen. Jag låter honom göra det.
Han är det verkligaste jag har mitt i overkligheten.?

Connys ord är smärtsamma och vackra. Mot dem står journalanteckningarna, fulla av medicinska termer som är kalla, logiska och skrämmande i sin obeveklighet.
Det är så starkt att skriva det här och det är verkligen den vackraste kärleksförklaring jag någonsin läst. När mamma, försvagad och tunn, dör är hon omgiven av dem hon älskar ? och som älskar henne. Ömsintheten och sorgen kulminerar på en gång och då trillar också mina tårar nerför kinderna.