Smärta i svärta och skimrande ljus

Marie Lundquists nya diktsamling, De dödas bok, inramas av Georg Oddners fotografi Samtal i sommarparken. Leningrad 1955. Detta djupt stämningsskapande svartvita fotografi samt referenser till ytterligare andra fotografier, nämligen Christer Strömholms svit Åtta passionsdikter, bilder där gestalter ur Gamla testamentet avbildas, bidrar till att behäfta lyriken med en på samma gång brutal och förfinad estetik. Dikterna är mörka men samtidigt vackert ciselerade. Huruvida detta är exempel på utanverk och manér är svårt att avgöra. De många övriga litterära referenserna kan tala för att författaren önskar skriva på ett visst sätt; ett poetiskt ideal upprättas. Lundquist formulerar ett möjligt svar på frågan huruvida de författade stroferna här är speglingar av litterära ideal när hon skriver: Du var ingen i dig själv
bara speglingen av allas ansikten
som du fångade in och stötte bort
i en och samma rörelse
naken stod du där på myren
och väntade på Silverarken
som skulle föra dig
till JerusalemInte sällan brukar bildspråket hos en viss författare väcka beundran samtidigt som frågor var undertexten är, och vidare vad dessa bilder vill uppenbara väcks. Marie Lundquist orienterar med hjälp av lyriska stämningar och inslag som för tankarna till poeter under förra seklet från Europa, med en dragning åt Östeuropa, och som av svärtan i tillvaron skapade vackert slagna lyriska bilder. Men vad döljer estetiken? Närmare ett svar än till en programdikt kommer jag inte. Med människorna i dikten ställs jag framför Vädersolstavlan. Marie Lundquist skriver: Avvisa inte din berättelse
även om du inte kan berätta
hur det var, bara hur det inte var
några måste gå baklänges genom intet
tysta, tigande som knutar
står de framför Vädersolstavlan
betraktar halofenomenen
i det mörka rummet
när de stiger ut i gråningen
har himlen sparat
ett avtryck, en glansdager
som bara de kan se