Släkten är värst

Det är inte lätt att bo i Sverige och heta Zbigniew. Fast det är ännu värre att heta Kuklarz i efternamn (av förklarliga skäl). Bara det att vara polack distanserar från normaliteten och namnet gör det hela ännu värre. Så Zbigniew blir en lismare och en anpassling - osäker in i märgen.
Ramen för hans debutroman om att växa upp som andra generationens invandrare i en Stockholmsförort är ett släktkalas från helvetet. Hans systers 40-årsfest rymmer fylla, ekivoka skämt berättade av äldre damer, gråt, skratt och smärtsamma sanningar. Det är en absurd familjetillställning skildrad med stort allvar och humor.
Samtidigt som det ger magknip ryms också värme och en god portion skratt. Och när jag läser sista meningen ler jag och blir varm i bröstet. För det spelar ingen roll om man har ett konstigt efternamn eller om hela världen verkar vara emot en, för det finns ljusa stunder med 24 karats äkta glädje - och polackerna är ett starkt folk.