Skulptören som blev formgivare

Tove Adman är formgivaren som gått från måleri till skulptur och formgivning. Tillsammans med skulptören Hans Edblad driver hon Fafner sedan drygt tio år tillbaka. I verkstaden på Gotland skulpterar Tove Adman fram sina nya föremål, och några ritningar behövs sällan.
- Oftast kommer idéerna från ett eget behov, berättar Tove Adman.
- Den här fotpallen gjorde jag till exempel för att jag har så kalla golv på Gotland. Därför behövdes något som jag kunde värma fötterna på, berättar hon och visar ett av de allra senaste föremålen i Fafners produktion. Det är en låg och rund fotpall i betong som också fungerar som lampa eftersom den värms upp av glödlamporna inuti.

Numera delar Tove Adman sin tid mellan bostaden och ateljén i Östergarn på Gotland och den lilla lägenheten i Gamla stan i Stockholm.
- Efter 27 år i Stockholm bara blev det så att jag flyttade tillbaka, säger hon.
Det har varit intensiva tio år sedan den första mässan när hon och Hans Edblad ställde ut för första gången.
I dag säljer Fafner sina inredningsföremål över snart sagt hela Europa.
- Egentligen är det ju livsfarligt att göra som vi - visa upp ett föremål innan det finns i produktion och har mönsterskyddats.
Och kopiorna har inte varit så få heller. Goda idéer blir lätt offer för kopiering, och Tove säger att hennes och Hans idéer oftast kommer från ett eget behov.
- Om jag behöver något går jag ut i verkstan och försöker få till det ...

Så kom fotpallen till. Och de snapsglas i gummi som Tove gjort kom till när glasen inte räckte till för gästerna en sommarfest.
- Jag har ofta bytt material på ett föremål som man känner igen.
- Men av någon orsak har trots allt våra föremål nästan alltid en praktisk funktion, fast vi båda är skulptörer och konstnärer i botten.
Ett av de senare föremålen i Fafners produktion är dock en skulptur som ser ut som en stol i trä och är formgiven av Roland Haeberlein som är vän till Hans och Tove.
- När konst och formgivning möts blir det ofta väldigt provocerande. Många förstår inte vad man ska ha det till, men konst "använder" man ju inte. Och hur många har inte en stol hemma som ingen någonsin sitter i, men som står där för att den är vacker?