För att åstadkomma en produktion som denna räcker inte Teaterskeppet till. Bostadsbolaget, Västerviks Riksteaterförening ATR:s förlag (som förmedlat Carlo och Anna Barsottis svenska version), ABF, Stadsbiblioteket (för en liten Fo-utställning), Kultur- och fritidsförvaltningen, ja även Smultronboda har roller i samarbetet.
Någon komedi handlar det inte om. En komedi ska ju vara rolig. Här är det fråga om en absurd fars med skämt som ligger flera våningar högre än i en normal komedi. Skämten är inte bara festliga, de är ofta fysiskt våldsamma. Att en lokal amatörteatergrupp kan åstadkomma något sådant förvånar inte bara. Skickligheten gjorde mig stum. Nej - stum blev fel ord. Man skrattar så att ögonen tåras.
Pjäsen heter alltså ”Målarna känner ingen längtan”. Men titeln kan du glömma. Det har inget med målare att göra. Vad samtliga i pjäsen längtar efter, det är att begripa vilka de egentligen är. När det gäller Dario Fos sätt att skapa dramatik är det normalt. Italienaren Dario (som fyllde 87 för en vecka sen) fick Nobelpriset i litteratur 1997. Han blev den förste av alla nobelpristagare med teaterbakgrund. Visst väckte det Nobelpriset vilda diskussioner, inte minst avundsjukliga.
Här tänker jag inte avslöja en enda händelse i föreställningen. Överraskningarna är hela pjäsens grundidé. Regitalangen som hållit i ratten, Anna Ekelund, har gjort ett styvt jobb tillsammans med Anders Johansson som svarat för scenografin och varit produktionsbas. Andra, viktiga medarbetare: Christer Milton med ljud och ljus samt Tommy Riggeby och Teodor Mattson som samarbetat med det scentekniskt praktiska.
Finns det någon huvudroll? Nja. Änkan fru Lucia (om det nu är änka hon är?) spelas snyggt och säkert av Kristina Wallin. Figurerna närmast henne är Giorgio (Peeter Johansson som hennes före detta make) dessutom naturligtvis de så kallade målarna Michel Asplund och Håkan Ohlsson. Kroppspråket mellan dessa tre är – för att uttrycka det milt – helproffsigt!
Även en kvinnlig aktris, Annelie Karlsson, dyker först upp som en man, Herr Milvio. Men snart dras hon in i pjäsens Damtrio tillsammans med Ann Linusson och Sandra Johannesson, alla på jakt efter åtrå.
Så ser rollistan ut. Och inte på en endaste punkt snubblar någon på sin uppgift. Dario Fos teaterkonst är sannerligen inte alltid lätt att tygla. Det har över 30 olika teatrar i Sverige erfarenhet av. För det märkliga är att av de drygt 30 pjäser som Dario skrivit har nästan hälften fått sin första utlandspremiär i Sverige! Och vad Teaterskeppet har skapat här, det är ett litet praktverk!
Centrumgården är spelplatsen. Ryktet om nedläggning av den känns trist. Den lilla teatersalongen har en trivsam karaktär. Och för en uppsättning som den här – perfekt!