Skön musik i skönt samspel
Eva Pierrou skulle ha spelat i Odensvi kyrka på Trettondagen. Ett armbrott kom i vägen. Så den här kvällen kändes som "äntligen" för församlingsprästen Sara Ahlbom när hon hälsade de två välkomna.
Men Sara Ahlbom gjorde mer än så. Hon inledde hela programmet med en svit rader ur den märkliga 1100-talsnunnan Hildegard från Bingens tankar om kyrkan och gudsmakten. Och som en fortsättning kom Elivi Vargas flöjttoner från orgelläktaren. Även musiken var skriven av denna nunna. Fortfarande, långt över 800 år senare, förbluffar hon oss med sin visionära kraft.
Konsertens nästa steg drog omkring 600 år åt vårt håll, tack vare Johann Sebastian Bach. I hans Preludium i C-dur, det som Charles Gounod bearbetade till den älskade, stillsamma Ave Maria, fick vi så bekanta oss med de båda artisternas samspel.
Detta gjorde ett starkt intryck. Inte bara det tekniskt och uttrycksmässigt professionella. Samspelet, alltså respekten och förståelsen mellan dem andas en enkel naturlighet som känns befriande. Dagens artisteri är så ofta späckat av åthävor som på inget sätt lyfter fram musikens budskap, utan bara artisternas möda att synas. Även i kyrkornas sommarmusik kan sådana upplevelser störa.
Här var musiken det viktiga. Konstnärligt ödmjukt förmedlad till oss.
Eva Pierrou och Elivi Varga framträdde även i varsitt solonummer. Elivi spelade ett av fransmannen Jean Riviers kompositioner för soloflöjt, Oiseaux Tendres från slutet av 40-talet. Det är ett vackert stycke, liksom präglat av impressionismen även inom andra konstarter. Skickligt tolkat av Elivi Varga.
Eva Pierrous soloinsats var Chopins Nocturne i f-moll, opus 55. Det är en av de mer sällan spelade nocturnerna och därför extra rolig att få höra.
Eva Pierrou har väl alltjämt besvär av sin armskada, varför inga direkt våghalsiga nummer stod på programmet. Men även den här nocturnen kräver god kraft. Och ingenting saknades i hennes gestaltning av det vackra stycket.
Konserten tog med musik som knappast någon hört tidigare. Det var en sats ur en sonat av Samuel Zyman, född 1956, mexikan men verksam i USA, både som tonsättare och pedagog. Ett intressant verk från 90-talet av en kompositör som man blev rejält nyfiken på.
Inte fullt så nära oss i tid men ändå med häftigt grepp var även den sonatsats (Op 94 från 40-talet) av Sergei Prokofieff som blev lite av musikkvällens huvudnummer.
Framför allt visade valet andra sidor av de båda musikanternas konstnärskap.
Finalen blev ytterligare en Nocturne, men nu av extremtalangen Lili Boulanger, fransyskan som bara hann leva i 25 år. Hennes Nocturne, skriven vid 18 års ålder 1911, är ingen vaggvisa. Tvärtom innehåller den frågan, tycker jag, varför vi behöver sova så mycket.
En skön avslutning. Extranummer hade känts påklistrat.
I morgon kväll spelar de i Gladhammars kyrka, på söndag i Locknevi och på onsdag i Vimmerby. Därefter är det dags för Elivi Varga att snabbt återvända hem till USA och komma igång med sitt doktorandarbete kring kvinnliga tonsättare. Den fascinerande Lili Boulanger finns säkert med i planerna.
Text och foto
Så jobbar vi med nyheter