Skön musik i litet format
Västervik, ja stor del av Tjustbygden har översvämmats av sång och musik de senaste två veckorna. Från världsstjärnor och såkallade världsstjärnor till alldeles okända. Rena nykomlingar har också fått ta ton.
"Vinio" i Loftahammars kyrka. Åtta sångare plus dirigenten Olle Långström i mitten. Den här gången var en basbaryton förhindrad, så därför fick lille Sven Långström hänga med, som maskot. Från vänster sopranerna Ulrika Sundquist och Maria Sjönneby, altarna Britt-Mari Larsson och Ingrid Nordström. Tenorerna Torbjörn Cervin och Mattias Bäck samt längst till höger basbarytonen Aarne Mäkiselkä.
Foto:
Där har då publiken, som vanligt, varit betydligt mindre. Men det man bjudit på ofta hur bra som helst.
Här kommer ett exempel från lördagskvällen i Loftahammars kyrka, med vokalensemblen Vinio. Ledare är Olle Långström, kyrkomusikern från Fagersta. Här i Tjust är hans ansikte mest känt som en av krafterna i Aron Nilssons förnäma kör, Gamleby Vokalensemble.
Vinio är Långströms egen, lilla motsvarighet, lika sammanfogad den av fina röster från olika håll i Västmanland och Dalarna. Vinio låter nästan som latin med knytning åt vinhållet. Men namnet handlar om "vi nio", en dubbelkvartett med dirigenten Olle inräknad.
När man bygger upp en kör är målet homogen klang. Inga alltför personliga röster ska störa det likformade. Om man kallar kören vokalensemble ökar friheten, och just det är Olle Långströms idé. I Vinio finns röster, särskilt i sopran och alt, som känns rent bländande sköna. Då menar jag både i körklang och soloinslag.
Kyrkan var konsertlokalen, men programmet tog ingen kyrklig väg. Blandningen rymde lite av varje:
Historiskt allvar, som i Oskars Lindbergs "Stjärntändningen".
Gungande spirituals, som i "Swing low, sweet chariot".
Klassisk romantik som i tre små Körvisor av Wilhelm Senhammar.
Frisk humor, som i Robban Brobergs "Båtlåt".
Finurliga tankeväckare som Povel Ramels "Underbart är kort", här som finalsång - en snygg passning.
Det riktigt udda blev hymnen "Rakastava" (Den älskande) ur Jean Sibelius Kanteletar, också sjungen på finska. En svensk kör som sjunger "Rakastava", det måste vara sällsynt. Sibelius komposition är krävande. När då Vinio sjunger den med röster som det riktigt glänser om, då noterar jag en prestation.
En av körmedlemmarna, basbarytonen Aarne Mäkiselkä, medverkade också som recitatör av flera intressanta dikter.
Då tvingas man konstatera något annat och svårbegripligt. Kyrkoakustiken är i regel vänlig mot sång och musik, men ofta nästan fientlig mot tal. Budskapen måste väl ändå vara det väsentliga i en kyrka? Ibland har dock de uppträdande själva skulden. Tekniken för det musikaliska tar man på allvar, däremot inte alltid för det man vill berätta om programmet. Vem löser sådant? Visst stör det upplevelserna!
Så jobbar vi med nyheter