Skön demonstration av musikalisk kvinnokraft

Internationella Kvinnodagen, den firades i torsdags. Men champagnebubblorna yrde fortfarande igår kväll. I varje fall de musikaliska. Och åtminstone i Tingshuset där Kammarmusikföreningen con amore bjöd på konsert.
Inte nog med att två kvinnor stod för allt spel, Con amores urkraft, pianisten Eva Pierrou och hennes dotter Elivi Varga som hon lockat "hem". All musik de lyfte fram var komponerad av kvinnor! Huvudskälet var säkert inte Kvinnodagen utan det faktum att Elivi håller på att doktorera borta i USA om kvinnotonsättare, särskilt svenska. Så hon har verkligen några hinkar att ösa ur. I VTs torsdagsnummer skrev Anna Perdotter om just detta.

Inom själva musiken är Elivi flöjtist, och högklassig. Direkt i anslaget till första konsertnumret stod det klart att både hennes känslor, hennes ton och teknik håller för ekvilibristiska äventyr.
Stycket det handlade om var prinsessan och grevinnan Anna Amalia av Preussen (1723 - 87), Fredrik den stores yngsta syster. Genom hennes Sonat för flöjt och piano fick konserten en klassisk upptakt. Ja, det var nästan som att sitta och lyssna på Haydn. Vackert, elegant och med tillräckligt temperament för att väcka nyfikenhet.

Andra numret, flöjtsolot "Wings" av Karin Rehnqvist, blev ett snabbt steg till vår egen tid. Rehnqvist, född 1957 och uppvuxen i Nybro, är inte så lite förhäxad av folkmusik. Kulning kan spåras. Och när Elivi i den sista av de tre satserna byter till en altflöjt känns det ofta som det raspar djupt i gräset, långt i norr. Utmanande är det
Något så sällsynt som en kvinnlig, isländsk tonsättare fick vi så bekanta oss med. Eva Pierrou spelade upp Karólina Eriksdóttirs "Fingertravels", en perfekt titel på hennes korta och lekfulla fingerklättringar, skickligt tolkade.
Stycket kändes även som en nyinvigning av con amores flygel som varit på gynnsam hälsokontroll.

Gabriella Gullin, kanske mer känd än de flesta andra av kvällens kompositörer, stod för nästa inslag, satsen "Les yeux éternels" ur hennes Sonat för flöjt och piano. Gabriella är ju också en uppskattad sångsolist, och den här sonatsatsen har fina drag av mänsklig röst. En aria utan ord kan man kalla den.
Fransyskan Lili Boulanger, som dog i turberkulos för 90 år sedan, bara 25-årig, hann med mycket under sina unga år. I hennes "D´un matin de printemps" för flöjt och piano känner man varmt hur våren spirar.

Efter paus presenterade Eva Pierrou något i en helt annan stil, Tatarkvinnan Sofia Gubaidulinas "Allegro rustico" för flöjt och piano. Att hon har sneglat på Sjostakovitj, det var uppenbart. Men det var så styvt komponerat att jag inte ett ögonblick tror att Dmitrij skulle ha skämts för liknelsen.
Känns namnet Gubaidulina bekant så beror det säkert på att du tittade på tv för fem år sedan. Då fick hon Polarpriset. Här i Sverige.
Ren flöjtlyrik kom det sedan när Elivi spelade Carin Malmlöf-Forsslings "Sonata Svickel". Carin Malmlöf har betytt mycket för vårt lands kvinnliga musikskapare. Hon var länge alldeles ensam kvinna i Föreningen Svenska Tonsättare!

Väcker namnet Paula af Malmborg Ward minnen då? I Helsingborg är hon välkänd som Symfoniorkesterns "hemmakompositör". Själv har jag ett annat minne av henne, kanske fem år gammalt. Då var hon med i "På Spårets" husband, inte minst med sitt dragspel! Rolig är hon fortfarande. Hennes stycke som Elivi Varga här spelade, "To-tanango-go" lät ofta som om två flöjter försökte snacka med varann, utan att riktigt komma överens.

Så kom finalen med en vacker Svit för flöjt och piano av Laura Netzel, som trots sitt ytterst ofinska namn kommer därifrån. Född 1839 och död för 80 år sedan är hon ett perfekt exempel på hur svårt det nästan alltid har varit för kvinnliga tonsättare att slå sig fram. För att lyckas gömde hon sig bakom pseudonymen Lago. Och då gick det bättre.
Så långt hade knappast konsertens bjudit på en enda takt som publiken hört förr. Men i Netzels "Suite" har hon bakat in den sköna hymnen "Allt under himmelens fäste". Det gjorde förresten Hugo Alfvén också, fast ett dussin år senare.

Hur mycket av all denna intressanta musik lever om tvåhundra år då? Det vet vi självfallet inte. Men igår kväll var den högst levande, och det räcker långt.
Som vanligt hos con amore: en trivsam, glatt uppfriskande konsert. Den 20 april är det dags igen, med två gitarrister.