Niklas Andreassen har begåvats med ett snällt ansikte. Ett ansikte som är så långt från den förutfattade hårdrockslooken man kan komma.
Han böjer huvudet bakåt. Bröstkorgen reser sig. Han vrålar ut texten. Sången studsar till i det låga taket och sprider sig i det lilla skyddsrummet i Västervik. Samtidigt ger Mathias, som han kallar sig, sina trummor ett rejält spöstraff. Takten piskas upp. Kjetil Lynghaug och Fredrik "Willy" Nilsson hakar på och manglar sina gitarrer. Det är snabbt, hårt, och aggressivt.
Det är Manic Vibe som repeterar in en låt till sin skiva som börjar spelas in i april.
- Vad säger du, tycker du jag ser snäll ut? Va!?, skriker Niklas och böjer sig fram mot undertecknad och stirrar.
Sedan avfyrar han ett varmt brett leende.
- Nä då, vi är inga farliga killar. Vi är ganska tama småbarnsföräldrar som nu har möjligheten att skapa någonting vi önskat väldigt länge. Vi dricker varken blod eller kastar köttslamsor. Vi är för gamla för så´nt.
Det finns ändå inget som chockar rockvärlden längre säger de. Möjligtvis chockar Västerviksgruppen genom att se ut som helt vanliga småbarnspappor.
- Det är för löjligt att jobba på en image. Vi lägger kraften på musiken istället, säger Niklas.
- Ta Lordi de har klätt ut sig för att kompensera för att de gör så jäkla dålig musik, tillägger Kjetil.
Manic Vibes medlemmar har kastat kedjorna, lossat lädret och nitarna. Det relativt nystartade bandet vill bara koncentrera sig på musiken och texterna till sin första skiva som kommer i april.
Räkna med allt från rock till trash. Och en del tunga texter också.
Texter om Doktor Jekyl och mister Hyde och liemannen.
Det låter inte som några godnattsagor för barnen?
- Nä det är det inte. Men det är tacksamt att skriva om. Hårdrock är inte blommor och bin. Det är befriande att skriva om skräcktema. Många älskar och dras till skräckfilmer och tycker om att bli skrämda. Det är väl någon form av nöje att bli rädd för någonting man vet inte är på riktigt.
- Man får en kick av adrenalinet som en skräckfilm ger. Mycket av innehållet hämtas ur egna rädslor och känslor. Det är lite författarskap och glädje när man kan knyta ihop en historia av det. Här hemma hos mig gillar inte min fru skräckfilm så jag ser till att kompensera det i texterna, säger Niklas.
Han citerar Gary Holt i Exodus om att hårdrock är en bra kanal att ventilera ut frustrationer.
Han ler.
De tycker att alla deras låtar är glada och upplyftande.
- När vi får till en väldigt bra helhet mellan låt och text så kan man inte annat än bli glad. Att få utlopp för frustration och känslor känns bra, säger Niklas.
- För mig är det här mycket gladare än när Christer Sjögren går upp på scen och inte verkar vilja vara där och sjunger en låt till med sin Elvis-röst, menar Mathias.