Skivan är inte episk den är ett epos

Kanye West har ett ego som får klinisk megalomani att rodna likt en oskuld. Och ett större libido. Han lanserar sitt nya album, inte med en video, utan en film. I den halvtimmeslånga "Runaway" inleder han ett sexuellt förhållande med mytens Fågel Fenix, positionerar sig i förhållande till papier-maché-dockan Michael Jackson och förklarar antikens kulturarv som en restprodukt av sitt kärleksliv."Är hiphop bara en eufemism för en ny religion", undrar Kanye halvvägs genom skivans andra spår. Frågan är retorisk och det råder ingen tvekan om vem han ser som det nya årtusendets frälsare. Samtidigt bör man påminna sig om att en eufemism är en förskönande omskrivning av något anstötligt. Medan recensenter marinerar albumet i toppbetyg är det uppenbart att Kanye West betvivlar sin egen gudomlighet.Mycket av den kraft som omger Kanyes persona har vuxit fram mellan poler som utgörs av ett musikalisk geni och den råa sexism som finns närvarande i såväl hans rap som i de delar av hans privatliv som förvandlats till en massmedial svart komedi. Genom hela skivan ringer ett djupt, mörkt ackord. King Crimsons "21:st century schizoid man" slår an tonen, och över ett riff som lånats av Black Sabbaths utstötta vidunder Iron Man förklarar sig Kanye kunna leva på en diet enbart bestående av kvinnokön och religion.Medan tidigare generationers åldrade rockgudar bokstavligen säljer sina liv till MTV skriver Kanye fram en storslagen berättelse ur askan efter den såpopera som varit hans liv. Skivan är inte episk, den är ett epos.