Skimrande final på kyrkans sommarmusik
Finalkonsertens titel var "Skimrande toner i sommarkväll". Även om innehållet hade fler nyanser än skimmer var det lätt att hålla med. Strålande var det, genomgående. Men lyskraften hade kunnat vara än högre om pianisten Attila Gracza haft tillgång till ett bättre instrument än Sankta Gertruds lilla piano. Mot slutet av programmet spelade han Chopins "Fantasie Impromptu". Där fick han allt hålla igen på krutet för att inte Chopin-strömmarna skulle slamma igen.
I måndagstidningen läste jag om en japansk anonym donator som hade skänkt en spelvinst på 13,7 miljoner kronor som räddningshjälp till ett översvämmat område. Hur många gånger mindre är en donation på hundra tusen? Det skulle säkert räcka till en flygel god nog? Bara att vänta och hoppas? Eller flytta dit Sankt Petris flygel under juli, då den ändå står stum där borta.
Nå, det mesta skimret stod Pernilla Ingvarsdotter för. Hon är en högklassig sopran (inte bara på höjden) med både djup och bred erfarenhet som konsert- och oratoriesångerska. De senaste 5 6 åren, efter hennes examen på Musikhögskolan i Stockholm har hon samarbetat med Attila Gracza. Förutom att hon, för att plocka ett vackert exempel ur högen, turnerat som solist tillsammans med Eric Ericson och hans kammarkör i USA. Och inhöstat mängder av stärkande beröm.
Nu är hon alltså på sommarturné med Attila Gracza och trombonisten Tor Borgén. Alla tre bor i Kalmartrakten och arbetar i länet, i varje fall den mesta tiden. Ibland pockar stockholmsmarknaden på deras insatser.
Kombinationen med trombon som tillägg till sopransång och piano låter inte alldaglig. Men kopplingen gav mersmak.
Nu var det ju även så att inte alla tre var med i samtliga nummer. Den tredje satsen ur Lars-Erik Larssons "Concertino", just för trombon med pianoackompanjemang, blev ett särskilt friskt inslag i den glada kvällen.
Den för mig helt okände amerikanen Arthur Frackenpohls "Pastorale" från 50-talet var ytterligare ett smakprov på skönt samspel piano-trombon. Liksom trombonstämman i Bachs "Weichet nur betrübte Schatten" som Tor Borgén elegant lyft från originalets oboe till sitt eget instrument.
Sopranen Pernilla Ingvarsdotter blev av naturliga skäl konsertens centralgestalt. Och hon hade valt sånger som gav oss möjlighet till bekantskap med i stort sett hela hennes register, opera undantagen om man inte ska klassa Lloyd Webbers "Pie Jesu" ur hans "Requiem dit.
Men i programmets två Händel- arior, första satsen ur "Exsultate Jubilate" och "Let the bright Seraphim" fanns tillräckligt med koloraturslingor för att vi också skulle få höra hennes artisteri inom denna extra komplicerade sektor.
Det sistnämnda Händel-stycket var konsertens sista. Enligt programbladet! Men stämningen hade då blivit så tänd att ett extranummer var givet. Det blev den numera helt internationella storarian "Time to say good-bye". Men det undrar jag om ens någon höll med om.
Så jobbar vi med nyheter