Skärvor av ljus
NY BOK
Mörkret tätnar över författarens stig, dessa prosadikter. Ett liv, ett hus, ett livsrum betraktas, och det är slutradens tal om ljuset som skänker samlingen dess namn, Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus. Det är stort.
I tillbakablickar, minnen med familjemedlemmar, en mor, en bror, tycker jag mig märka hur författaren på ett särskilt sätt uppfattar det där "oförklarliga" ljuset. Omsorgen. Men ljuset kan också förnimmas i möten där människor förtrycks av yttre krafter. Författare som far illa, men som brinner för sin konst. Sanningen. Den som ska segra. Också dessa skärvor som "oförklarligt ljus".
I diktsamlingen från 2003 samtalade Folke Isaksson med den anonyme gotländske stenmästaren som i kyrkorna mejslade dopfuntarna under medeltiden. I höstens prosadikter samtalar Isaksson, också nu. Med rödstjärten, med hågkomster, anteckningsböcker. Under resor i tiden och rummet, med författarkollegor. Åtskilligt är och har varit mörkt. Inte minst för tidigare generationers människor, för människor i andra länder, för fåglarna, tillvaron i stort.
Likafullt har de som gått före in i framtiden burit mörkret. Hur har de mäktat? Vilket ljus ledde dem framåt? En mor som i en karg dag ömt badar och torkar sitt barn, samma kvinna som inför frostnatten höljer dahliorna: "&De har fått, och de ger. En stund balanserar världen i denna ömsesidiga omsorg", skriver Isaksson.
En tacksamhetens tanke, - enkelt som så, men så svår att uttrycka - lämnas till dem som före honom själv gått in i natten. Tanken att ljuset också där ska ledsaga uttalas inte. Det är i denna mörka värld "osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus" går att förnimma.
Dikten om mötet med rödstjärten avslutas: "Om detta samtalar rödstjärten och jag. Vi är infogade i ett sammanhang som kan brista. Men ännu här på jorden, ännu på den gråblänkande tråden vars hätskhet vi för tillfället kan glömma."
Så jobbar vi med nyheter