Sjöslaget som räddade England från Napoleon

År 1805 hoppades och trodde Napoleon att han slutligen skulle avgöra världens öde. Hans planer för att besegra och erövra Storbritanninen var hisnande. Han skulle flytta flottor över haven och brigader över slagfälten för att krossa grannarna på andra sidan kanalen. Han misslyckades med båda.
I paret Claytons-Craigs storslagna redogörelse över slaget vid Trafalger får vi följa kampen och människorna bakom kanonerna. Det är en mästerlig och mycket detaljrik berättelse över ett av sjöhistoriens mest dramatiska slag. Översättaren Margareta Eklöf måste ha haft ett styvt jobb. Det är lätt att gå vilse bland alla sjötermer, i alla fall för oss som inte är så sjöfarna.

Amiral Horatio Nelson skrev vid Trafalger för evigt in sig i historien som en av de stora krigarna på haven. Nelson var oerhört populär redan innan slaget. Han var en dåtidens superkändis. Han var fåfäng och älskade uppenbart sin egen berömmelse. När han stupade vid Trafalger sörjde en hel nation. Den stora segern kom nästan att förblekna i skuggan av hans död.
Britterna slogs för att undkomma Napoleons makt och rädda Englands ära. Men besättningarnas prispengar bidrog säkert starkt till viljan att slåss. Flottan lockade många. Segerrika besättningar kunde komma hem som förmögna män.
Slaget stod den 21 oktober 1805 utanför Cádiz på den spanska sydkusten sedan britterna blockerat staden under månader. Franska och spanska fartyg hade legat instängda i hamnen. Slaget blev mycket förvirrat. Egentligen slogs man inte ens vid Cabo Trafalger. Sammandrabbningarna var närmare Cabo Roche några kilometer från kusten.
Än i dag har man nog inte alla svar på vad och hur saker och ting hände. Kaptenerna hade inte läget klart för sig i stridens hetta. När de senare försökte redogöra för sina insatser har de uppenbarligen haft besvär med att få allt rätt och riktigt.

Den efterföljande stormen blev minst lika besvärlig för sjömännen på båda sidor som själva slaget. De svårt sargade skeppen hade det oerhört svårt i den grova sjön. Sjömännens yrkesskicklighet prövades hårt och kanske i onödan. Om Nelsons efterträdare, amiral Collingwood, följt hans order att ankra så hade förlusterna blivit betydligt mindre i stormens spår. Det hade då funnits tid att göra fartygen mer sjödugliga.

Varför han inte gjorde det har det spekulerats om i tider: stolthet, anser en del, avund mot Nelson, hävdar andra. Hur som helst så kostade hans beslut både många liv och fartyg.
Segern innebar i alla fall att britterna fick totalt sjöherravälde för lång tid framåt, samt att Frankrike inte kunde realisera planen på invasion av de brittiska öarna.