Själslig smärta

Couplands nya ?Hej Nostradamus!? bygger på händelserna vid skolmassakern i Columbine highschool 1999. Det skulle kunna vara ett frossande i blod och död, men det handlar om själen. Om Cheryl som faller offer för mördarnas kulor i skolmatsalen och vars kryptiska klotter i kollegieblocket, ?Är Gud närvarande? När var han det??, blir ett budskap till de efterlevande. Om Jason som höll sin älskade Cheryl i famnen när hon dog och som sedan aldrig blir en hel människa igen. Om Heather som älskar Jason och förlorar honom. Och om Reg, religiös fanatiker och Jasons pappa, som aldrig förlåter sig själv för att han förskjutit sin son.

Var och en av personerna i boken får berätta om sina upplevelser och det visar sig efter hand att den verkliga huvudpersonen är Jason. Efter massakern, som han inledningsvis beskylldes för att ha planerat, tappar han totalt fotfästet i tillvaron, blir alkoholiserad och oförmögen att leva ett ordnat liv. Han överger religionen och hans religiösa ?vänner? överger honom när nöden är som störst.

Det är glashal smärta och Douglas Coupland skildrar den med rakbladsvass skärpa. Coupland är en lysande författare som gång på gång kastar sig över de lite annorlunda historierna, och uppläggen och hans storhet består i att han lyckas göra det på ett så engagerande sätt. Han kan som ingen annan sätta fingret på den punkt där det gör som mest ont, trycka till och få läsaren att känna smärtan i hjärta, mage och hjärna. För det är smärtsamt att läsa om vilka uttryck det besinningslösa hämndbegäret tar sig ? direkt efter massakern och flera år senare. Och det gör ont att veta att det inte bara är mellan bokens pärmar som trasiga människor famlar efter varandra utan att nå fram.