Sex and the city 2 är tillbaka

"Sex and the city" är tillbaka, och den här gången har Carrie problem med det faktum att Mr Big har blivit en soffpotatis. Han vill inte hänga på stan längre och Carrie börjar ana oråd. Charlottes barn skriker ständigt, Miranda jobbar för mycket och Samantha för ett krig mot klimakteriet. Kort sagt har de fyra New York-kvinnorna varsitt högst mänskligt problem. Men i "Sex and the city" är lösningen på allt depp naturligtvis en lyxresa till Förenade arabemiraten.Och det är klart. "Satc" skulle inte vara "Satc" om det inte vore för glamouren. Carrie byter kläder oftare än Lady Gaga, och så ska det vara och det finns ett underhållningsvärde i det. Men två och en halv timme bling-bling är för mycket.När tv-serien var som bäst fanns där en befriande rapphet, smarthet, och framförallt en humor bland allt glitter. I film nummer två lyser den för ofta med sin frånvaro. Den finns i några scener, och det finns ett gäng kvicka oneliners filmen igenom, men manuset har ändå uppenbara problem. Dialogen är stundtals plågsamt släpig, och om jag själv levde i ett äktenskap med så stolpig ordväxling som Carrie och Mr Bigs skulle jag sticka snabbare än någon hunnit säga Gucci.Kvinnornas fascination över puritanismen i Mellanöstern känns inte heller helt... pigg. Och när gänget sjunger "I am woman" i karaokeversion på en nattklubb i Abu Dhabi där kvinnor i publiken börjar kasta sina burkor och i lycklig extas blottar sina designerkläder, längtar man bara långt, långt bort.I sina sämsta stunder är filmen faktiskt en parodi på ett "Sex and the city"-avsnitt. Men så länge man nöjer sig med att det är "all about fashion" är allt i sin ordning. Flärd ska nämligen inte underskattas.