Paris. September. Höstsol. Det är mitt första besök i staden. Jag bor på den franska landsbygden i en liten, gammal stenby mitt ute på vischan, med klängande rosor vid husväggarna och smala, slingrande vägar där små bilar halsbrytande kastar sig fram. Jag tycker mig ana en del av den franska själen i det nygamla huset med stor trädgård, många fönster, förskräckligt luktande ostar och mycket rödvin.Tåget in till Paris och Gare de Lyon går snabbt och tyst. Det doftar nybakade croissanter och avgaser på stationen. Tunnelbanegångarna är evighetsvindlande, det känns som att man förflyttar sig kilometervis och jag beundrar fransyskorna som oberört trippar fram på chica tiocentimetersklackar när jag själv får skavsår bara av att titta på dem.Kaféerna är oändligt många, servitörerna lätt nedlåtande och kaffet vansinnigt gott. De flesta sitter ensamma, blossar förälskat på sina cigaretter, läser böcker eller betraktar folklivet på behagligt avstånd. Kan inte låta bli att sippa choklad på Les Deux Magots trottoarservering längs Rue Saint Germain bara för sakens skull. Bara för att det en gång var här stora författare som Ernest Hemingway och Oscar Wilde en gång hade sitt vattenhål och tänkte stora tankar, eller ja, kanske åtminstone skvallrade om kultureliten.Jag gör Montmartre på egen hand. Sitter vid Sacré-Cœur och spanar på utsikten i solgasset, andas in den sista sommarluften och åker söta turisttåget förbi vackra Moulin Rouge på nedgångna Boulevarde de Clichy. Strosar runt i bohemiska konstnärskvarteren, äter sockrade crêpes, slänger ett öga på målardukarna, men njuter mest av stadens hjärtslag, som trots temperamentsfull trafik följer en lugn rytm. Som att det finns gott om utrymme för att sitta själv på café och dricka ur samma espresso-kopp en timma. Och det gör det också. Jag har lovat L att besöka Jim Morrisons grav innan jag lämnar Paris - trots att jag aldrig någonsin kommer att bli ett fan av The Doors. Några tunnelbanestationer utanför kärnan ligger kyrkogården Père Lachaise. Storvuxna, lövtäta träd höjer sig över långa gångar med överdimensionerade gravar och kapslar in kyrkogården i en egen värld, bortom gatans brus. Det vilar en speciell och mycket märklig stämning inne på cimetière du Père Lachaise, som att luften är så fylld av berättelser om liv som har levts att den nästan blir tung att andas. När atmosfären blir mig övermäktig lämnar jag kyrkogården och ger mig ut genom stenmurarna till myllret på gatan. För att fortsätta leva mitt liv.
