Seg exposé över medeltida superhjälte

När Arn rider in på svenska biografer gör han det som en superhjälte, en beriden högvakt som sveper över Det Heliga Landets öknar som en sandstorm och klyver tre skurkar som vore de gjorda av balsaträ. Han knäfaller. Hör en röst ropa hans namn. Och så: Tillbakablick. Ett snöigt Götaland. Arn begins. En hjälte föds.Och en film dör. För nu vidtar en riktigt seg exposé där en berättarröst från Utbildningsradions arkiv gungar Svea rikes vagga, och biobesökarna, till sömns. Vi kommer att vakna. Men det tar sin tid."Arn - tempelriddaren" är en film på tre nivåer. Arn i öknen är filmens nutid, hans uppväxt är imperfekt och hans kärlekshistoria med Cecilia det berättartekniska kitt som förenar dem båda. Av dem tre är det bara Jerusalemscenerna som fungerar. Här förstår man vart de berömda 210 miljonerna gått, de är välanvända och svensk kostymaction har aldrig sett bättre ut. (Inte för att konkurrensen är mördande.)Vackert är det. Men inte effektivt. Så fort tempot saktas av tvärnitar hela filmen med gruset sprutande kring hovarna. Vi fruktade att det skulle vara svårt att få in tre romaner på två filmer, men det visade sig att de här 138 minuterna hade rymt hela Arnsagan och minst en "Hamilton".Bitvis lyckas "Arn - tempelriddaren" vara övertydlig och obegriplig samtidigt. Sämst fungerar de storpolitiska ränkerna där Folke Sverkersson ständigt hugger huvudet av Sverker Folkesson. Ibland undrar man dessutom om regissören Peter Flinth sovit på jobbet. Flera episoder andas med kalkonens andedräkt, och de tidiga kärleksscenerna med Cecilia är exakt som anklagelsen lyder mot Jan Guillous prosa: ristade i runor snarare än gestaltade. Vad Cecilia ser hos den lätt lobotomerade munken Arn är direkt obegripligt.Något som skiljer "Arn - tempelriddaren" från annan svensk film är en sjuhelvetes attityd. Det här är ett filmprojekt som ställer sig mitt på torget, drar sitt svärd och vrålar "Lystren, I bönder!" Det kan jag beundra. Men jämfört med de två övriga versioner som är på gång - en längre tv-serie och en kortare internationell version - är jag rädd att biofilmerna fungerar sämst.Fotnot: Filmen har premiär i Västervik på annandagen.