Schlagerdivor och pizzaångest

Jag har haft mina misstankar. I helgen fick jag dem bekräftade. En släkting var på besök och vi tyckte att pizza var en bra avslutning på en hård dags shopping och en perfekt uppladdning inför en kväll i schlagerdivornas tecken.
Så jag ringer min otäckt närliggande pizzeria.
"Hej, jag skulle vilja beställa två pizzor, en Isabell och en Parma"
"Ja, jag vet, utan paprika och med soltorkade tomater, eller hur? Jag känner igen dig, du brukar köpa pizza här."
Jag, helt ställd. Stum.
"Eh, ja just det, det var bra så."
"Tio minuter."
"Tack."

Katastrof, jag har ätit så många pizzor, alltid med samma specialbeställning, att pizzabagaren känner igen mig på telefon. Det känns som en direkt rip-off på Mirandas thaimats-incident i Sex and the city.
Den när hon för femtielfte gången beställer samma rätt från samma ställe och kvinnan i luren kan rabbla hennes order utantill. Pinsamt.

Jag bävar för att gå och hämta pizzorna, men om jag inte gör det blir det ju ännu mer genant, nu när de känner igen mig. Det är officiellt, jag har fått det yttersta tecknet på att jag äter för mycket pizza.
Min kompis tröstar mig med att jag i alla fall lämnat avtryck, ingen kommer ihåg hennes beställningar säger hon. Jag tänker att det är den typ av avtryck jag gärna låter bli att lämna hos folk, men men, pizza och schlager är hursomhelst en oslagbar kombination.

Alldeles oavsett om man är en schlagerälskare eller om denna musikaliska högtid retar kräkreflexerna, är det svårt att undgå tonartshöjningar och paljettparader i tider som dessa. Fjädrar, korta klänningar, konstiga utstyrslar och svängiga bakgrundsdansare har invaderat tv:n och lyser i varje fall upp det kvardröjande vintermörkret lite. Jag väljer att gilla läget, njuta av showen och fascineras av det enorma maskineriet bakom sångfåglarnas tre minuter i rampljuset. I alla fall ett par deltävlingar till.

Förra lördagen innehöll några minustecken, som den evigt tårögda och översvallande känslosamma Anna Book, falsksjungande Addis Black Widow och en märklig glasögonprydd komiker föreställande en tonåring med artistambitioner. Men å andra sidan bjöd showen på en Kristian Luuk i bra form och ett ganska kul musikalnummer som pausunderhållning.
I morgon är det lördag igen och schlagerridån går upp i Göteborg. Förhoppningsvis med ett startfält i högform. Jag segertippar The Ark och hoppas att Ola Salos gäng kniper en enkelbiljett till Globen. Dock utan pizza.