Saxparty i kyrkan gav lyckokänslor

Gamla kungar kan stå på stadiga ben. En på den nivån är Ingmar Nordström, en av vårt lands krönta dansbandskungar. Det är 22 år sen han (och hans band) kröntes, alltså tilldelades en Grammis som Årets Dansband. Hade han tävlat idag vet man inte hur det hade gått. Han har fortfarande så mycket av den där strålkraften som värmer upp vilket dansgolv som helst.Men den tiden är över, säger han. Och utan att sucka. Det finns annat i livet som lockar. På söndagskvällen bjöd han, och hans musikerkollega på dragspel, Ingemar Hedberg, på en konsert i Västra Eds kyrka. Ja, en kyrkokonsert. Chansen att få möta Ingmar Nordström (åter, för de flesta, tror jag). Nog hade huvuddelen av publiken nått den ålder att de mindes när de som unga dansade till Ingmars toner. Över 350 bänkade sig i den vackra kyrkan. Även ett extra inslag av välgörenhet låg bakom konsertidén. Förutom själva kyrkan framstod Lions i Gamleby och Överum som arrangörer, för att samla pengar till "Världens barn".Hela överskottet skulle gå dit. Och tack vare låga omkostnader handlade det om åtskilliga tusen kronor.Den där härliga känslan att kunna dela med sig levde också i själva konserten. Både Ingmar och Ingemar (observera att de två stavar olika) är urproffs som instrumentalister. Men de, ja särskilt Ingmar Nordström, konsertens berättare, har en ton även utanför själva musiken som gör att man njuter. Och skrattar gott! Även som historieberättare är han allt lite kunglig.Musiken de två bjöd på drog från psalm-melodier som upptaktens "Det finns ljus i Herrens godhet" till finalen där de två fick hela kyrkan att nynna med i "Blott en dag" och resa sig för att nynna vidare i "O, store Gud".Resten i konserten var inte kyrklig. Toner av Peterson-Berger, för att han hatade dragpel. Sjostakovitj-teman för att han vågade trotsa kommunismens saxofonförbud. Instrumentala ballader med ursprung hos Evert Taube, Benny Andersson och åtskilligt annat.I dagens musikliv är det mest unga som får plats att ta ton.Därför är det extra välsignat att kämpar som Ingmar Nordström och Ingemar Hedberg någon gång också kan ta sig ton. Kvällen i Västra Ed gav lyckokänslor!