Saxofoner och trumpeter som kyrkorglar

Jazz i kyrkorna, hur vanligt är det? Och hur länge har det förekommit? I USA upplevde jag det själv för över 50 år sedan. Men här i Sverige? Närmare 15 år i alla fall, för jag har några luddiga minnen från tidigt 90-tal.
Men Hep Cats med rena jazzgudstjänster kan fira tioårsjubileum. Den premiären kom 1997.
Hep Cats som jazzband är betydligt äldre. Jack Lidström, trumpetaren, har varit bandets ledare sen starten. Då var han 16. Nu är han 76 och har därmed ännu ett jubileum att fira.
Västerviksbesöket i år var inget jubileum, men traditionsflaggan svajade. Det var faktiskt tredje gången!
"Jazz å Gud" var rubriken i Sankta Gertruds kyrka på söndagsförmiddagen. Någon recension i traditionell mening kan det inte bli tal om, för det handlade inte om någon konsert. Det var en gudstjänst där all musik - utom tre psalmer - var jazz. Att handskas med jazz på det här sättet, i kyrkan, det är Hep Cats mästerliga på.

Det finns ju dessutom hur mycket jazz som helst med genuin knytning till tro och böner.
Ett par, tre exempel får räcka. "Just a closer walk with Thee" är ingenting annat än en bön att få närma sig Gud. "Swing low, sweet chariot" är inte heller något annat än en bön att bli omhändertagen efter döden. I båda numren går dessutom Jack Lidström själv in som sångare, med en röst som lika gärna kunde höra hemma i New Orleans. Postludiet "When the saints go marching in" behöver knappast någon förklaring.
Skulle någon av våra egna präster kunna handskas med en så speciell gudstjänst? Säkert. Men ingen behöver försöka. Hep Cats har alltid med sig en "egen" präst, Nils-Göran Wetterberg. Egentligen skulle även han kunna ingå i Hep Cats, men det bandet har redan en styv klarinettist, Torsten Ahlberg. Även Wetterberg är ju en hejare på klarinett, men för honom räcker (utanför prästrollen) att spela på hemmaplan med Tyresö Jazzband.
Men alltid, när gudstjänsten närmar sig slutet, drar Wetterberg fram sin klarinett och hakar på Hep Cats.

Nej, vanlig är inte gudstjänsten. Den känns pratigare än normalt. Men detta beror säkert på att Nils-Göran Wetterberg inte håller någon predikan, aldrig manar till någon syndabekännelse. Istället passar han på att få ut sina och kyrkans budskap i en rad luftiga inpass mellan musiknumren.
I Hep Cats ingår ingen saxofon. Men på fredagskvällens konsert i Lofta kyrka hade en tenorsax huvudrollen. Det var så den här artikelns rubrik kom till.
Apropå traditioner är också saxofonisten Johan Stengård en bärare, med nedslag i Tjust varje sommar. I år bjöd han oss också på två nya bekantskaper, båda med förnämliga rykten inom Sveriges musikvärld. De var pianisten Anders Neglin (med känd bakgrund i produktionen Mama Mia) och Caroline Gentele, en sopran som bland mycket annat sjungit "Nattens drottning" (Mozarts Trollflöjten) på Stockholmsoperan och långt utanför Sverige med en utstrålning och röst som många musikkännare länge längtat efter.
Johan Stengård har alltid huvudrollen på sina turnéer. Men den här gången delade han med sig mer än vanligt till sina partners. En av de avslutande kompositionerna, en vittfamnande Sax-svit, var dessutom signerad Anders Neglin. Johan Stengård växlar själv mellan sin tenorsax och en krum sopransax med mycket personlig ton.
Den turné de tre är ute på detta år är koncentrerad till kyrkorna. Därför kändes hans variationsrika medley med "Blinka lilla stjärna, Tryggarekan och Blott en dag" särskilt lämpat.
Alla känner och har hört Johan Stengård, kan man säga. Så den artistiska överraskningen blev Caroline Gentele när hon sjöng en av musikvärldens mest kända operaarior, "Nessun dorma" ur Puccinis "Turandot! Lägg hennes namn på minnet!