Satir om polisen

Vi vet att han kan bättre, kriminologen och författaren Leif GW Persson. Årets deckare "Linda - som i Lindamordet" lever inte upp till förväntningarna.
Men den är läsvärd ändå.
Beröm är viktigare än kritik och det som boken kan berömmas för är framför allt dess satiriska ansats, och delvis spänningen. Fast ibland är det svårt att ta den på allvar eftersom han raljerar så till den milda grad med den svenska poliskåren.
Boken har en del transportsträckor vi kunde varit utan. Jag irriterar mig också på ett tankefel och ett genomgående språkligt fel.

Den handlar om mordet på polisaspiranten Linda Wallin i Växjö, ett arketypiskt svenskt sommarmord, och ett "vanligt spaningsmord". Riksmordkommissionen sätts in, under ledning av den vedervärdige Evert Bäckström, en översittare, och en arrogant och rent obehaglig konstapel.
Mellan honom och utredaren Anna Holt finns i stort sett hela spektrat av poliser, från de riktigt dumma till de kloka.
Det är underhållande, och mordet i sig kommer nästan i skymundan i historien.

Som vanligt på senare år ha Leif GW Persson (bilden) skrivit en tegelsten på runt 500 sidor. För att göra en spännande deckare av den hade kanske drygt hälften kunnat vara nog, och likaså för att renodla den som en satir om det svenska polisväsendet.
Här finns en samhällskritik med spets, och som förstärks av den raljerande berättarstilen.
Fast jag föredrar hans tidigare böcker.