I Lotta Gometz artikel om Sara Andersson 26 oktober säger Sara att hon nog har "en tysk röst", att hennes temperament inte riktigt räcker till för det italienska.
Så är det inte. Det upplever man när Sara tar ton. För det andra är det inte heller så att italienska operasopraner bara behöver temperament. Förmågan att känna in sig i budskapen, i texterna är minst lika angelägen. Det djupet har Sara Andersson.
Att hon dessutom är en äkta, lysande Wagnertolkare, det fick vi uppleva på söndagkvällen i Bryggaren på hennes konsert tillsammans med Västerviks Orkesterförening. Orkestern leddes av Sören Pettersons efterträdare på dirigentpallen, Nils-Inge Andersson, lika välkänd han inom Tjustbygdens musikliv. Som dirigent saknar han ingenting. Han agerar säkert och tryggt. Och som publik går det att förstå: Orkestern har skärpa. Både stråkar, blåsare och slagverk får luft i sina rum Min enda anmärkning när det gäller dirigenten är att han allt kunde ha varit tydligare som informatör mellan numren. Ett så omfångsrikt program som kvällens utan ett tryckt programblad, det kändes allt fattigt. I den nämnda artikeln stod det också att det handlade om Orkesterföreningens första konsert för säsongen. 1 november! Då behövs det snabba tag för att inte resten av säsongen ska bli tonlös. Ett orkesterstycke, en Sara-aria, mellanspel av orkestern och så Sara igen - hela vägen igenom. Det gav konserten en behaglig rytm. För att hitta aktuell, levande, stimulerande musik för en konsert som denna får man dock leta sig bra över hundra år bakåt. Händel allra äldst - han dog för 250 år sedan. Ändå är hans aria "Lascia ch´ío pianga" en av operavärldens mest omhuldade, intensiva arior. Sara Andersson presenterade sig där direkt som den operakraft hon verkligen är. Efter Ouvertyren till Vincenzo Bellinis "Norma" blev hela resten av konsertens första akt italiensk. Verdi- och Puccini-arior och ett mellanspel med Pietro Mascagnis "Intermezzo" ur Cavallerina Rusticana. Den operan gjorde bums 26-årige Pietro till en av Italiens mest berömda tonsättare! Andra akten blev tysk, förutom ett svenskt inslag, Peterson-Bergers folktonsvisa "Som stjärnor på himlen när natten faller på". Bekantskapen med Sara Andersson som äktsvenska gav mersmak. Men som skrivet: Richard Wagner hade huvudrollen, Tannhäuser-arian "Dich teure Halle" blev en storslagen final.