Sånger och ballonger i Loftahammars kyrka

Men att konserten blev som den blev, så genomgående olika det mesta som annars hörs i våra kyrkor (enstaka jazzgudstjänster undantagna), det beror på en enda person, Eva Pierrou. Hon är ju en av pastoratets kantorer men också en pianist och arrangör med många USA-år bakom sig.
Och bakgrunden till lördagskonserten var ett äventyr hon arrangerade tillsammans med den kände producenten Robert J Lurtsema i Bostons Public Radio för 24 år sedan. Det hände alltså 1983. Då fyllde Johannes Brahms 150 år, ett jubileum som Eva Pierrou kände starkt för att hedra.

Programmet i Loftahammar höll samma stil, och delvis samma inslag. Det festligaste blev presentationen av Johann Sebastian Bachs alldeles okände son, PDQ Bach! Men jag tar det här med Brahms först.
Brahms komponerade under sitt liv tre mycket intressanta sviter med kärlekssånger. Här fick vi höra hans "Neue Liebeslieder Walzer" från 1874. Fjorton kärleksspäckade valser till texter av Georg Friedrich Daumer. Den mannen är mest känd som en allvarlig religionshistoriker, men här hade han slagit sig lös. Texterna är tagna ur Polydora, hans bok med världspoetiska vyer, som kom ut redan 1855. Så Daumer måste ha bearbetat texterna rejält för att få dem att passa Brahms toner.
Sättningen är fyrhändigt piano, körer och solistiska inslag.
De fyra händerna tillhörde Eva Pierrou och Annelie Lockneman, Evas kantorskollega från Frödinge/Locknevi.
Kören, det var pastoratets organist och bassångare, Aron Nilsson, tenorerna Martin Johansson och Bo Andersson (inlånade), sopranerna Marie Widerström och Birgitta Nilsson (båda kantorer i pastoratet) samt sopranerna Marie Dimpker (även hon pastoratskantor) och Johanna Björkman-Nilsson, Arons hustru och en vokal kraft inom pastoratet.
Bland solisterna måste jag notera att Marie Widerström, Marie Dimpker och Aron Nilsson lyste lite extra.

Innan det blev dags att släppa in PDQ Bach fick vi höra ett något ovanligt men elegant arrangemang av "Summertime", den underbara vaggsången ur George Gershwins "Porgy and Bess". Kören hade huvudrollen, men de båda "Mariorna" lyfte fram med fina soloinsatser.
Eva Pierrou och Annelie Lockneman med fyrhändig pianomusik blev därefter en alldeles extra upplevelse av konstnärlig finess. De spelade Gabriel Faurés melodiska "Berceuse" ur hans svit Dolly och en av polacken Moritz Moszkowskis spirituella "Spanska danser" som gjorde honom världsberömd omkring förra sekelskiftet.
Nå, vem var nu PDQ Bach? Enligt den okända gravstenen med sin bakvända skrift föddes han 1807 och dog 1742. En alldeles okänd, oäkta son till Johann Sebastian! Senare beskriven som den värsta musikdåren sedan Nero. Även som skaparen av tidens knepigaste instrument, gjort av en cykel. Och mycket mycket annat.

I själva verket är PDQ en smart uppfinning av Peter Schickele, en amerikansk professor - och kompositör, född 1935. Honom lärde Eva Pierrou känna i samband med hennes nämnda Brahms-konsert i Boston.

Ett par ur PDQ Bachs "Liebeslieder Polkas" var den här konsertens nummer, "kärleksfullt" bearbetade av professor Schickele. Uppsättningen var kör, inslag med manstrio, effektfulla ballongflykter (inte alldeles vanligt i kyrkor) med hjälp av damerna. Samt femhändigt pianospel. Den femte handen bidrog en av Eva Pierrous elever, Oskar Sundberg med. Till den första "polkan" hade PDQ lånat texten av Shakespeares "It was a lover and his Lass".

En sådan stämning i Loftahammars kyrka, ändå så ofta fylld av spänstig, underfundig, livad musik, det har jag nog aldrig upplevt tidigare. Publikens tack efteråt kändes som en varm sommarvind. Resultatet, extranumret blev ännu en liten skojfrisk PDQ-visa.
När alla artisterna skulle få församlingens tackblommor blev det en bukett över. Den fick vår landshövding, Sven Lindgren, som också hade letat sig till kyrkan och hade minst lika roligt som alla vi andra.