Sångens flykt mot himlen

Vad är det mest karakteristiska hos den gammalryska sången? Den raka tonen, skulle jag vilja säga. På flera sätt är den släkt med det gammalsvenska sättet att kula efter fjärran kossor. Skillnaden ligger i att det mesta i den ryska traditionen är kyrkligt och att målet då är himlen. Dit kanske det också är långt.

I går kväll kom den ryska lilla kören Svetilen förbi Västervik på sin marsturné i Sverige. I söndags sjöng den på Nybrokajen 11 i Stockholm, ikväll är Hässleholm platsen. På måndag får linköpingsborna chansen på Länsmuseet, och 21 mars är allting över, efter finalen i Karlshamn.

Svetilen var med på Körfestivalen i Oskarshamn 1997, och det svenska smakade tydligen gott. Det märkliga är möjligen att bakom den här turnén ligger en alldeles fristående, liten arrangör. Namnet är Kulturproduktionen i Norra Björstorp, alltså ett litet samhälle i Tomelilla kommun.
Visst är det roligt med våghalsighet, och vida utblickar. Alla i Svetilen kommer från Ivanova, en stad nordost om Moskva, inom det man brukar kalla den gyllene ringen kring huvudstaden. Ivanova är ingen stad i Västerviks storlek. Åtminstone en halv miljon människor bor där. Men kulturlivet är det fart på, liksom här.

I förhandsinformationen har det stått att Svetilen betraktas som en av världens absolut bästa körer. Det är inte lätt att avgöra. Jämförelsematerialet är något magert. Inte tror jag heller att särskilt många i tisdagskvällens publik hört så mycket liknande. Men fascinerad, det blir man.
Det är nu ingen stor kör, knappt en dubbelkvartett. Två tenorer, två basar (ingen med verkligt ryssdjup), två sopraner och en alt I första akten dominerade den äldre musiken. en hel del med medeltida och ännu äldre rötter. Inte bara ortodoxt heller, utan även en tsarhyllning, som profant exempel.
Den äldsta hymnen handlade om vad man kan kalla "det tysta ljuset". Det är just därifrån körens namn, Svetilen, är hämtat. Särskilt ryskt kanske inte namnet låter i våra öron, men så är det. Svetilen är just bönen man bad när böneljusen tändes i de äldsta, ryskortodoxa kyrkorna. Men det händer även än idag.

Det är de raka rösterna jag nämnde som ger den där alldeles speciella tonen, atmosfären som föder så syrerik, rysk sångkonst. De sju sångarna är helt professionella. Till rysk vardag arbetar de som musiklärare i Ivanova.
Körens ledare är en av tenorerna, Dmitri Garkavi. Ett par gånger tar han dessutom fram sin gusli, en gammalrysk cittra. Det här instrumentet, en rekonstruktion av en medeltida modell, var rektangulärt. Spetsvarianter är nog vanligare, men klangen var äkta "guslisk". Ett annat instrument, nästan lika sällsynt i våra trakter, var den vevlira som basen Dmitri Lushnikov trakterade. Den är helrysk, något man knappast kan säga om den trumma som Garkavi tog fram ett par gånger. Den verkade mer arabisk import.

Efter paus gled tonen, och ännu mer rytmerna, åt vår egen tidsålder, inte minst i inledningen. Men så handlade den sången också om Peter I. Peter den store, som han kom att kallas, lärde sig åtskilligt från västerlandet, inte minst av Sverige vad gällde sättet att ta ut skatter. Ändå är det hela tre hundra år sedan han var här i närheten!
De sju sångarna är fullständigt samsjungna. Inte ett enda darr åt sidan någon gång under en mycket koncentrerad konsert. Visst hade det ökat upplevelsen för åtskilliga om man hade kunnat kosta på sig en svensktalande berättare om allt det vackra, allt det historiskt intressanta, allt det kyrkligt laddade som vi fick höra.
Svetilen kommer igen, det är jag säker på. Ett hundratal lyssnare räckte.Varken kören eller producenten såg besviken ut. Bortskämd är ingen i det sällskapet.