Samtal om poesi och konst

Anders Johansson berättar vad den som läser hans böcker lagt märke till: "Jag tycker om att upprepa mig från bok till bok. Mitt syfte är att ta med mig sådana tankar jag finner fruktbara och utmönstra andra. Det finns egentligen inget slut på det som hände för länge sedan. Men jag vill samtidigt gå djupare in i ett ämne för varje bok och föra det vidare."
Precis så förhåller det sig med författarens böcker. De går i, och ut ur, varandra. En gobeläng växer fram.
I en av höstens böcker, En hink i skogen, utvecklar Anders Johansson tankar om konst och verklighet. Som med alla samtal, för ett samtal är det som vi får ingå i som läsare, är det somligt som tacksamt tas emot, något att fundera vidare över, att utveckla, och kanske räcka till andra vi möter. Åter annat förkastas. Inte sällan ställer jag frågan - hur menar du då? Och strax förstår jag djupet och bredden av resonemanget.

Underrubriken "konst och verklighet" korresponderar till åtskilligt i texten, men det är inledningen som tar tag i den fortsatta läsningen. Här uppehåller sig författaren åtskilligt vid frågan som har med språk och överföring av olika erfarenheter att göra. Orden som de enda budbärarna, men också samma ord som trubbiga redskap.
Är vi tvingade till tystnad? Så illa behöver det inte vara. Johansson skriver att språket kommer vi inte undan. Det befinner sig mellan subjekt och objekt, mellan jaget och världen. Vi har knappast ett ego förrän vi träder in i denna dialektik, det finns inget att uttrycka, inget tidigare liv.

En hink i skogen lovsjunger poesin; lyriken som med tillgång till så många stilfigurer förmår ana det outsägliga. Däremot uttalar Johansson tvivel inför åtskilligt i samtidskonsten. När konstverket förtrycker, människor och djur, är det lätt att sälla sig till kritikerna. Så det är inte i denna indignation uppfattningen att författaren visar dubier inför mycken annan nutida konst grundar sig.
Däremot visar han stor fascination för en 35 år gammal hink som hänger i en hage på Öland. Botten har rostats loss och om man lägger sig under rundningen syns himlen som genom en ram. Anders Johansson skriver: "Jag brukar passera platsen ibland och saktar då alltid på stegen medan jag betraktar den "installation" som för varje gång allt ivrigare ställer just den frågan: Hur förhåller sig verkligheten till konsten?
Beträffande de många fotografier som alla har vattenytor som motiv, kvällshav oftast, med osannolikt vackra mönster och skiftningar, som bifogas boken, ja, då är det lätt att hålla med om att orden inte säger så mycket om vad ögonen ser. Då är det skönt att veta att det är tillåtet att tiga.