Hör av dig – så lönar det sig att skriva. Min kulturkrönika lördagen 14 februari avrundade jag så, och här tänker jag redogöra för vad som hände.
Alla vi dagspress-skrivare undrar naturligtvis efter varje artikel om den blir läst. Det är ju sällan som okända läsare hör av sig, så att man vet. Fast lite lättare är det när man som jag har uppdrag med lite mer personliga texter, som just mina krönikor. Och efter den nämnda, den med med rubriken ”Hur når vi varann?” kändes det nästan som rekord.
Förutom de vanliga hejsan-mötena, såväl på Storgatan som i butiksköer, telefonmorsningar och mejl kom det fram ett antal brev efter några dagar. Ovanligt men likafullt naturligt då krönikans huvudtema just var längtan efter brev, till och med handskrivna.
För att kunna åstadkomma sådana brev, läsbara, måste man nog ha hunnit långt över 60. Skrivstilslektioner i skolan, de dog väl ut med andra världskriget. Därför var heller inte någon brevavsändare den här gången särskilt ungdomlig. Men sannerligen levande – och rolig!
Det festliga är mest, tycker jag, att min syftning till Kristian Luuks Tv-program ”På spåret” och hans huvudreplik ”Vart är vi på väg?” blev något som fastnade i alla dem som satte sig för att svara på just den undringen.
En brevskrivare (som talat om att han minsann fyller 69 i maj men inte namngivit sig som avsändare) berättar att det som retar honom mest är att i tid och otid hänvisas till Facebook och Twitter om man behöver veta mer om något.
Det verkar finnas en tävling bland journalisterna att tävla och rabbla kring webbadressen så snart som möjligt. Inte så att det är något fel med mejlandet. Behöver man och vill komma fram på minuten är mejl ett oöverträffat spår. Om man nu har en dator – knappast ett tvång. Men ett mejl äter sig inte in i en som ett brev. Fast visst kan även brev vara farliga. Humorplitaren ”Toggan” Klingstedt kom med ett exempel:
En kärlekskrank, brevskrivande munk uti Ravenna
fick för abboten botgöra på grund av sin ”syndiga” penna:
Du har i synd brevledes uppvaktat nunneklostrets abedissa
så hett, så jag vill härmed dig förvissa
om att du framgent ”tills-vidare-anställd” får sköta värmepannan i Gehenna!
Det längsta brevet – hela fyra A4-sidor – vackert, stilsäkert handskrivet, kom från Ingrid Littorin i Gamleby. Själv kom hon till Sverige från Tyskland som 15-åring och fick ett bra liv här. Läste in svensk grundskoleexamen och gymnasiekompetens på Komvux i Tyresö – då hon redan hunnit bli mormor.
Att få skriva på vackert brevpapper är ett stort nöje, skriver hon och avslutar så här vilket ger ännu en språkfråga liv.
”Hur kan vi rädda det språkligt så välbehövliga ordet ”att”
att överleva i nutida och framtida text? Saknar det alltmer för varje dag – är jag ensam om det?
Därmed ännu ett slut med en fråga. Får väl se om någon hör av sig den här gången också.