Samma bok en gång till &

Många som läste Da.Vinci-koden och rycktes med av den allt tätare spänningsväven kastar sig nu över Dan Browns nya bok Änglar och demoner. Och många kommer att bli besvikna.
Nej, boken är väl egentligen inte sämre än Da.Vinci-koden. Problemet är att det är samma bok en gång till. På min inre checklista prickar jag av i tur och ordning: brutalt mord, hemligt sällskap (som tros vara utdött), nattligt telefonsamtal till Robert Langdon som slänger på luren men åtar sig fallet då han får se en bild på liket.
Ja, och sen får vi veta att tidsramen är snäv (ett dygn faktiskt den här gången också) och Robert Langdon samarbetar med en attraktiv kvinna vars specialkunskaper är vitala för lösningen av fallet. Vi har läst det förut, om jag säger så.

Skillnaden är att handlingen den här gången utspelar sig mot en fond av naturvetenskap och konst i.stället för kryptologi och konst. Kritiken mot religiös fanatism (och alla annan fanatism också) är den samma.

Leonardo Vetra, framstående forskare vid CERN (där världens största partikelaccelerator finns), hittas brutalt mördad och på bröstet är han märkt med brännjärn. Illuminati står det.
Illuminati är ett hemligt sällskap av vetenskapsmän som motarbetar Vatikanen. I samband med mordet har också produkten av Vetras forskning stulits. Han har lyckats framställa ett sällsynt stort prov av antimateria som är precis lik materia, med den enda skillnaden att alla laddningar är spegelvända. Då antimateria och materia möts uppstår en kraftig explosion. Provet av antimateria hotar nu att omintetgöra centrum för den kristna tron, det vill säga Vatikanstaten.
Och detta inom loppet av ett dygn ? klockan tickar.

Egentligen är inte Änglar och demoner uppföljningen på världssuccén Da.Vinci-koden. Boken är både skriven och utspelar sig före Da.Vinci-koden. Och jag gissar att förlaget har starka ekonomiska skäl för att översätta och ge ut den nu. Jag är övertygad om att det är ett smart drag. Boken kommer att sälja minst lika bra som den förra, men om Dan Brown fortsätter enligt samma mönster kommer läsarskaran snabbt att krympa.
En bok räcker, liksom. Det konstaterade jag redan i mellanstadiet efter att ha läst så många som tre Kittyböcker: det ligger ingen spänning i att läsa flera exakt likadana böcker, det är alldeles för lätt att räkna ut hur det kommer att gå.
Eller, jag kunde inte räkna ut vem det egentligen var som var skurken i Änglar och demoner, men jag tror nog att jag skulle fixa det om jag läste en tredje Dan Brown.