Saknar djupare analys

Carl-Henning Wijkmark samlar texter skrivna under åren 1992-2004 och publicerar dem i essäsamlingen Samtiden bakom oss. Den finske poeten Paavo Haavikko citeras: "När de levande är fler än de döda, tar själarna slut."
Ett genomgående tema i de många, och mångfasetterade texterna, är samtidens, som Wijkmark upplever situationen, bristande historiekunskaper. "Historielöshet och dåligt minne är en sorts intellektuell invaliditet."
Genomgående vädjar han om bredare, och djupare, analyser av samhället; politiken, kulturen. I dag är det nuet som gäller: mycket yta men inget djup: "Vi har hamnat i en nuets chauvinism som kommersiellt och politiska intressen propagerar för genom massmedia&"

Essäerna spänner över tiden från antiken till dagsaktuella händelser. Men Wijkmark lever som han lär, och borrar brunnen djup. Utsikten över samtida landskap utesluter inte att kikaren vänds och det lilla i någon för de flesta bortglömd fotnot beaktas.
Tvärtom, det är hos de allt annat än lättillgängliga författarna under tidigare epoker som Wijkmark hittar redskap att bearbeta samtidens råmaterial. Goethe, Nietzsche, Thomas Mann, Bertil Malmberg, Ekelund, Jan Berg och många andra.

Samhällsanalyserna, civilisationskritiken, visar fram, kanske inte överraskande, litteraturhistoria av rang.
Under ett besök i Johanneskyrkan i Tammerfors utvecklar författaren en tilltalande tanke inför studiet av konstnären Hugo Simbergs "livsgirlang", den stora fresken som löper i halvcirkel runt läktarbalustraden. "Just därför att konsten är ett nät av sammanhang och symboliseringar behövs dessa icke-relaterade element - likt pålar som håller nätet utspänt."
Så sant, men Wijkmark tillåter sig samtidigt att vara motsägelsefull. Varför ska Gudrun Schymans skatteaffärer bagatelliseras?
Carl-Henning Wijkmarks texter ingår i det aldrig avstannande samtalet. Dessvärre (eller?) får vi räkna med massans okritiska röster. Att författaren saknar en debatt värdig namnet, är inte att missta sig på.