Så obegripligt att det blir trovärdigt

Tre jultomtar, en film. Regissören Tony Scott levererar action, stjärnan Denzel Washington är garant för högkaratigt skådespeleri och producenten Jerry Bruckheimer fixar en penningsumma som motsvarar hela Nordpolens julklappsbudget.
"Déjà vu" är alltså årets julaction, tomtesäsongens motsvarighet till sommarsuperhjälteskrönan.

Det börjar med en explosion. En stor rackare. Det fortsätter med att Denzel Washington, som agent Doug Carlin, kommer in som stjärnor gör och vrider hela utredningen åt rätt håll med sin ofelbara intuition. (Man fattar aldrig varför de kallar in 5 000 snutar när det räcker med en enda hjälte som hittar alla ledtrådar och slår de övriga 4 999 med stor häpnad).
Men just det här fallet visar sig kräva ett komplement till Denzel och hans superkrafter. En annan utredning pågår parallellt, en utredning som använder metoder som först verkar så orealistiska att man undrar om filmmakarna driver med oss - halva salongen skrattar ut intrigen här - men som sedan blir ännu mindre trovärdiga och då börjar vi faktiskt tro på dem och inser att filmen var smartare än vi den här gången.

Så Denzel jagar sin mördare, Tony pumpar ut sin action, Jerry håvar in sin storkova och vi andra har riktigt kul under tiden. Upplösningen är effektivt, hårbottensvettigt spännande och vi sitter där och är inte ens nära att kunna gissa hur det ska sluta. Lämna bara in ditt logiska sinne till snubben med popcornmaskinen så ska du se att det här blir riktigt bra.