Okej låt oss vara ärliga.
Du skulle göra vad som helst för det stora klippet. Erkänn.
Jag skulle det. Nästan i alla fall.
Efter att Tate Modern köpte konstnären Piero Manzonis konservburk kallad "Artist´s shit " för 250 000 kronor förstod jag antik- och konstbranschens klipp-potential.
Efter att Sotheby´s sålde burken några år senare för 1 200 000 kronor ropar jag in alla möjliga underskattade grejer på auktioner runt om i landet.
Varje gång jag lämnar en auktion känns det som att jag gjort århundradets fynd.
Jag ropar in en tavla för 300 kronor, en träkniv för 50 och en silverplatta för 100 och så vidare.
Efter att jag googlat och kontrollerat några detaljer så visar det sig att tavlan inte alls är någon Odd Nerdrum utan gjord av en okänd arbetslös gubbe från Alingsås.
Smörkniven har inte gjorts av bockstensmannen utan av "Åsa i årskurs fem".
Och silverplattan visar sig vara innandömet på en colaburk från 2008.
Men det gör inte så mycket. Så länge antik- och konstexperterna verkar tävla om att lyckas se potential i skräp. Så länge priserna i branschen verkar gissas fram på ett liknande sätt som Västerviks kommunekonomi så håller jag fast i alla mina små fynd.
Det är nämligen bara i antik- och konstbranschen som bajs på burk kan bli värt över en miljon.
Det där fattade Edvard Munch.
Det var därför han målade som en halvblind ettåring. Hans tavla Skriet föreställandes en fjollig Jack Skellington med slajm i ansiktet och två pepparkaksgubbar på en bro gick för skrämmande 800 miljoner kronor i går.
Jag är ingen konstnär, men det där hade jag kunnat målat lika bra.
Och ännu bättre med förbundna ögon.
Mitt tips denna vecka: Köp in en massa barnsligt dåliga antikviteter eller kladda fram några egna tavlor.
Det är så man gör det stora klippet.
Det enda som kan ge mig lika mycket pengar så fort är att ligga med Wayne Rooney.
Och det är inget alternativ.