Jag kryper runt på ett parkettgolv med en kamera i högsta hugg. Saxofonisten Carl-Henrik Fernandi sitter en meter ifrån. Jag flåsar och i mitt ansikte pulserar kraftiga blodådror röda. Det är svettigt. Jag hör mig själv flåsa ut "bra där, jättefint".
Men jag är ingen snusktant. Jag är bara gravid och jag är väldigt mycket kropp på något sätt. Jag lyser som alla andra gravida kvinnor sägs göra. Lyser glamoröst av svett. Med x antal mer procent blod att pumpa runt i kroppen kan man lätt misstolka den kraftiga andningen för upphetsning.
Foglossning, hjärtklappning, andfåddhet, orörlighet. Jag känner mig som ett djur. Mer än någonsin. En hona. Ett hondjur.
Det mest spännande är när gråtattacken kommer samtidigt som en skrattattack så att de liksom går omlott med varandra. Jag har aldrig förut sett min mans ögon så stora och skrämda. Honan får vredesutbrott av spilld mjölk, eller som en gång, spilld bensin på vanten. Hon är ett riktigt litet charmtroll. Så arg.
Semlor har blivit till en drog. Det är en vara jag vill inhalera. Och ananas i stora lass som så girigt svullas tills läpparna börjar blöda av den starka frukten.
Min man har fått en ny hobby. Hans mål och mening är att ta så många bilder som möjligt på mig när jag äter.
Favoritbilderna är de när jag äter och samtidigt ser aggressiv ut.
Då får bilderna fart via mms med texten "så fet, så arg, så hungrig" till nära och kära. Honan morrar dovt bakom tallriken. Så hungrig.