Så äkta, så verkligt

Martin Larje kommer till Alaröd för att skriva om Stig Dagermans skaparkris. Stig Dagerman bodde själv i Alaröd, en liten by på Skånes nordöstra kust, en sommar och lyckades inte skriva någonting alls under tiden.
Martins pappa och hans nya fru har köpt ett hus i Alaröd och Martin får bo där mot att han målar fönstren. Det går trögt med fönstermålningen, men med skrivandet går det ännu sämre. Visst anar Martin att han är Dagerman på spåren, men byborna är märkligt ovilliga att dela med sig av sina kunskaper i ämnet.
Däremot är ortsbefolkningen nyfiken på Martin och redan första veckan blir han upptagen i bygemenskapen och inbjuden på bröllop.
Persongalleriet verkar till en början något schablonartat, men det visar sig mer bero på en inneboende kärvhet i deras personligheter och det hela utvecklar sig till en väl utförd personteckning.
"Den andra stranden", som är Jesper Högströms romandebut, är fullödig i sin enkelhet. Språket är moget och orden är fulla av berättelse istället för att berättelsen är full av ord som hos så många andra svenska debutanter där orden verkar spela huvudrollen.
Dessutom känner jag mig hemma i berättelsen. Jag trivs med Martin och hans funderingar om Dagerman och jag trivs i Alaröd som på intet sätt befinner sig i dvala trots att det är utanför turistsäsongen. Särskilt mycket gillar jag den skånska kryddan, här finns ord och utryck som jag faktiskt glömt att jag kunde, men som när jag återupptäcker dem väcker ljuva minnen av barndom och inte så lite hemlängtan. Boken klingar av hemlandstoner för mig, trots att jag är uppvuxen i sydvästra Skåne och egentligen inte alls tillbringat särskilt mycket tid på östkusten.
Jesper Högström har överlag lyckats fantastiskt bra med att fånga talspråket överallt finns små talspråksmarkeringar som verkligen är på pricken rätt. Det känns helt enkelt väldigt äkta precis som historien hela tiden verkar fullkomligt sannolik, trots att det händer en del märkligheter.
Ja, "Den andra stranden" är som att komma hem.