Ryska källarvalvstoner i Sankt Petri

En vanlig vardagskväll och fullsatt i Sankt Petri! Då måste det hända något alldeles speciellt. Och så var det i går kväll. Den ryska manskören Optina Pustyn från Sankt Petersburg kom förbi på sin januariturné i Sverige. Det är ingen stor kör - bara fem röster. Men de räcker sannerligen till. Den sjätte medlemmen är ledaren, dirigenten. Han står i mitten och
Nej, dirigerar är fel ord. Han riktigt målar sångerna med sina armar och händer, fulla av uttryck.
Att lilla Västervik fick vara med på turnélistan känns nästan som ett under. Stockholm, Uppsala, Linköping är turnéns huvudstäder. Att Söderköping, än mindre än Västervik, står på listan har andra skäl. Där bor det svensk-ryska paret som håller i det turnépraktiska. På torsdag kväll är det turnéfinal, i Saltsjöbadens kyrka, och då sjunger Optina Pustyn tillsammans med den kyrkans kammarkör.

Konserten har två delar, med en andakt som paus. Första delen är rent kyrklig. Grekisk ortodox, ryskortodox, neumatisk - som tar för stor plats att utförligt beskriva här men det handlar mest om en sångart åt det gregorianska hållet.
Hymner är det mest fråga om, många uppletade och tydda ur handskrifter från 1600-talet som man funnit i olika kloster.
Andra delen hade mer av folkton över sig. Som ur musiken av Sviridov till Tolstoys drama "Tsar Fjodor". Folkvisor, Rimskij-Korsakovs "Humlans flykt" där kören elegant lämnar sången och blir orkester istället. Ett par tre äktryska folkvisor, till exempel Musorgkijs festliga bearbetning av "Vid faderns port" där körsången blir rent tuff.

Finalen var en av de mest kända ryska folkvisorna, men mera känd som Volgasången "Stenka Razin". Det var först där faktiskt som det riktigt djupa ryska källarvalvet öppnade sig.
Kören har en förnämlig kontrabas i Mikhail Kruglov, och här fick han spela ut hela sin klang. Djupet är en sak, tonen en annan. Men hur i all världen kommer det sig att bara ryssar kan den konsten?
Kruglov var inte körens enda solist. Han som var mest ute i solosvängar var Dmitrij Popov. Han har en fenomenal röst i tonlägen som ibland låter sopraniska. Den tredje solisten är mer - för västliga öron - vanlig tenor men med det där lilla extra på höjden som här hemma är ganska sällsynt.

I inledningen nämnde jag dirigenten. Han heter Alexander Semjonov och uträttar mer än den direkta körledningen. Åtminstone en tredjedel av de 18 programnumren är körarrangemang som han skapat. De flesta är små smycken som lyfter fram vad en kvintett som Optyna Pustyn kan åstadkomma.
Extranumret väckte extra jubel: "Natt i Moskva"!
I förrgår förekom den här ryska kören i svensk tv. Självfallet kopplade många ihop detta med den lokala informationen. Detta bidrog säkert till anstormningen i Sankt Petri.
Att blommor inte delades ut var klokt. Blommor på busshyllor är inga glädjeämnen. Men att församlingen bara kostade på sig ett enda Gränsö-ljus som gåva, inte ett åt var och en av de fem i kören, det kändes fattigt.