Rysk sommarkväll i Loftahammar

Musiklivet i Sommar-Tjust fascinerar. Det drar åt alla väderstreck, alla höjder, alla tonarter, språk. Och instrument!

Loftahammarskonserten i lördags spelades ju inomhus, i kyrkan. Men för att stärka känslan av sommarkonsert tog Eva Pierrou och Axel Gerhardt en paus ute i grönskan. På onsdag kväll kommer nästa chans att höra de två. I Odensvi kyrka!

Loftahammarskonserten i lördags spelades ju inomhus, i kyrkan. Men för att stärka känslan av sommarkonsert tog Eva Pierrou och Axel Gerhardt en paus ute i grönskan. På onsdag kväll kommer nästa chans att höra de två. I Odensvi kyrka!

Foto:

Kultur och Nöje2009-07-27 00:08
Text och foto: Rune Engelbrektson
Då tänker jag på sådana som har direkt med andningen att göra, "blåsdonen". Även röster hör naturligtvis dit. Och så instrument där både den som spelar och den som lyssnar kan komma att hålla andan ibland. Mitt akutexempel är från lördagskvällen i Loftahammars kyrka där två urproffs bjöd på ryska toner för violin och piano.Vid flygeln Eva Pierrou. Hon är ju en av kantorerna i Norra Pastoratet. Men solopianist är hennes egentliga, konstnärliga basyrke. Violinen var Axel Gerhardts. Han är inte, som många andra sommarartister, hemvändare i Tjust. Det är efter sommaren, ja varje sommar, han vänder hem igen, till Berlin. Hur det där ligger till gick att läsa i onsdagstidningen. Samt att den här lördagen i Loftahammar skulle bli ett femårsjubileum för samspelet Gerhardt-Pierrou. Jubileet upprepas nu på onsdag. Då bjuder de två på samma program men i Odensvi kyrka.Deras förra sommarprogram var franskt. Nu gällde det rysk musik. Fyra stora ryska kompositörer lyftes fram, alla födda på 1800-talet. Men förutom den sköna andantesatsen ur Tjajkovskijs Violinkonsert från 1870-talet var allt annat 1900-talsmusik.Stravinskijs "Suite Italienne" blev upptakten. Det är en växlingsrik svit med musikaliska bilder från stora delar av världen. Stravinskij övergav ju hemlandet tidigt och slutade sina dagar som amerikansk medborgare. Det enda riktigt ryska i hans Italienska svit kommer i finalsatsens menuett där han bygger upp en dramatik som levde långt nordost från den italienska.Konsertens enda (tror jag) inslag som publikens alla vuxna kände igen direkt, det var Rachmaninovs vackra ballad "Vocalise", älskad och spelad över hela världen. Men det allra intressantaste, som jag ser det, var Sergej Prokofjevs D-dur-sonat. Den sista satsen, ett Allegro con brio, kändes som en konstnärlig sammanfattning av hela konserten. Får man den då även så vidunderligt samspelt och strongt framförd som vi fick i Loftahammar, då lyfts man in i musiken och vill stanna där.Extranummer hade bara känts överflödigt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!