Folk får se ut som de vill. Det är okej att ha rynkor, magar och träningsoverall. Kreatören Camilla Thulin intervjuas i tv på Internationella kvinnodagen och hon tycker att det är okej med "hängpattar".
Jag hänger i soffan och lyssnar. Hemma från jobbet och sjuk.
Camilla Thulin tycker att "det är bättre med en ljuvlig människa i träningsoverall än ett avskum i en fantastisk kostym". Det vackra kommer inifrån.
Härligt tänker jag där jag sitter oduschad i nattlinne och pösiga pyamasbyxor.
Camilla Thulin har inga planer på att skönhetsoperera sig, men om någon annan vill göra det så "okej".
Bra tänker jag - alla får göra som de vill. Det är insidan som räknas.
Det känns ganska befriande att lyssna på Camilla Thulin som bejakar åldrande och som tycker att det är snyggt med hängmage. I dagens samhälle är hängmage och hängbröst inget att eftersträva. Smal och ung ska man vara. Trendig. Snygg. Inget får hänga och dallra.
Jämför det med fotografen John Coplans bilder. Coplans började fotografera sig själv naken efter 60.
Camilla Thulin brukar säga att hon är äldre än hon verkligen är. Hon fyller 50 snart, men eftersom hon sagt att hon är 50 år de senaste fem åren tycker hon att det kanske hade känts roligare att fylla 60. Det är lite "b" att bara fylla 50, tycker hon.
Den kvinnliga fotografen Jo Spence hann aldrig fylla 60. När hon fick diagnosen bröstcancer började hon bearbeta sin sjukdom genom att dokumentera sig själv och sin kropp.
Man vet aldrig riktigt när det tar slut. Camilla Thulin pratar om carpe momentum - att ta tillvara på stunden. Man kan dö knall och fall. Ungefär samma sak säger ALS-patienten som passerar förbi i SVT:s Vetenskapens värld.
Han uppmanar alla att leva i dag och sticka iväg på den där resan som man alltid drömt om. Hängbröst och hängmage är kanske inte hela världen.
När jag kliver ut genom dörren efter tre sjukdagar har våren kommit. Snödroppar, vintergäck och krokus blommar vid grannens husvägg. Jag möter en kille i shorts. Talgoxen kvittrar. Härligt, tänker jag, och går vidare.