Rum för kärleken sökes!

Clara Diesens poesi är kärv; kortfattad och kärv. Också när ämnet är kärleken möter dikter likt epigram i nyenkel stil, som i vårens diktsamling Staden din resa, hennes andra. Strängt taget skulle dessa stansade uttryck för längtan, saknad och återförening glöda, nästan bränna hål i boksidorna, men så sker inte. En dikt uppbyggd av fyra ord lyder:
jag måste
till dig
Det är lätt att falla in i ett raljerande som en gång gjorde Göran Palm känd när han skrev dikten om havet: "Där är havet. / Jag tittar på det. / Havet. Jaha" och parafrasera: "jag måste / till dig / älskar / jaha"

Diktens jag befinner sig liksom på en resa genom de olika kapitlen i skilda tidsplan. Platserna hon skall till och uppbrotten som följer för att åter nå fram till ett möte noteras liksom i stolpform. Också kartan finns med. I dessa dikter växer textytorna men symptomatiskt säger duet: "den platsen fanns aldrig".
Kanske det är detta som är diktens budskap, dess storhet? Vår tid tillåter inte ett språk eller ett rum där illusionerna om den stora, förtärande kärleken tillåts leva.