Ruben Nilsson i våra hjärtan

En skön stund för veteraner kom till i Bryggaren i lördags. Och då menar jag veteraner både på scen och i salongen, eller vad man nu ska kalla salen där allt hände. Ämnet var den käre Ruben Nilsson som packade ihop sitt liv för 35 år sedan. Plåtslagare var han hela vuxna livet, eller åtminstone sade sig vara. Men det är visdiktaren- ekenkisen-proletären vi håller av. Och det märkliga är kanske då att hans mest kända och mest sjunga visa genom tiderna spelar upp sig i en helt annan omgivning, högt upp i samhället, långt nedåt Medelhavet.

Jag tänker på "Trubaduren", sången som börjar "Grevinnan hon satt i sitt fönster". Och där är det inte heller Ruben själv som står för tonsättningen, utan Gunnar Turesson. Så naturligtvis ingick Trubaduren på lördagsprogrammet i Bryggaren, med Stephan Karlsén, Lars Zackrisson och Gunvor Pontén, trions mest kända namn.
Alla tre är erfarna artister, och det märktes inte minst just i Trubaduren där maffige Stephan spelade den hårdhänte greven, Gunvor den vilsna grevinnan och den något vekare Lars trubaduren, även om textens gitarr blivit ett dragspel.

Åter till det där med veteraner. De tre är både drivna och drivande i sina roller. Och det är mycket därför som deras program blir så friskt, så uppfriskande. Trots att publiken (och den var över hundra!) satt och drack kaffe mest hela föreställningen var uppmärksamheten total.
Riktigt brett känd blev väl inte Ruben Nilsson förrän Fred Åkerström tog tag i hans visor. Det var i början av 60-talet, och det gjorde att Klara-bohemen Ruben också fick en anständig pension, inte minst tack vare Stim-pengar.
Ändå var han lite besviken. Det var ju egentligen konstnär han var. Och ville bli uppskattad som.

Det fina med program som lördagens är att det hinner rymma så mycket av bakgrunden till det som sjungs. När då artisterna kompletterar varandra så snyggt som den här trion, då känns timmen tillsammans med den som ett hälsolyft från vardagen.
Och många visor hann de med, både ur "Vanvördiga visor" och "Balladen om Eken", som "Åkare Lundgrens begravning" och "Kalle Wahlgrens häst" där Gunvor Pontén riktigt lyste. Dessutom mer oväntade texter, till exempel ett par Ruben-dikter som Olle Adolphson tonsatt.
Som sagt: en skön stund med minnen från en tid som åtminstone från dagens horisont verkar gammal och god.