Rösterna som vill döda

Sofia är en psykiskt sjuk kvinna i trettioårsåldern. Hon hör röster inom sig, röster som säger åt henne att hon ska döda den svenska socialministern. Därför följer hon efter ministern ombord på färjan till Finland, där ministern ska vara med på en kongress om psykiatri.
Med ombord på färjan finns också Sofias mamma Astrid, pensionerad kemilärare och tyngd av omvårdnaden av och oro för sin sedan länge vuxna dotter. Båda två är desperata, men hanterar sin desperation på olika sätt.
Mitt ute på Ålands hav tar Sofia ministern som gisslan, med Astrid som åsyna vittne i bakgrunden. Larmet går till polisens nationella insatsstyrka, där Hedwig Ek och Rafael Alba arbetar.

Allt detta händer i Christina Wahldéns nya kriminalroman "Gå på vatten", hennes andra thriller sedan förra årets lysande vuxendebut med "Till salu". Tidigare har hon skrivit flera ungdomsböcker.
Hon har gjort ett uppriktigt försök att i fiktionens form berätta om villkoren för psykiskt sjuka, ge någon slags förklaring av hur och varför en psykiskt sjuk agerar och reagerar. Detta är en viktig del av bokens helhet, författarens mission att påvisa ett problem från en annan sida än den gängse.
Och det gör hon bra, mycket bra.

I den nya boken har Christina Wahldén skruvat sin intrig ganska många varv, ibland nästan för mycket. Till exempel har Hedwig Ek ett kärleksförhållande med Sofias före detta make, pappan till Sofias dotter My. Berättelsen hade varit väl så intressant utan detta, och kanske mer trovärdig.
Men den är trovärdig nog, i sin oförutsägbarhet. Så som vi oftast ser på de psykiskt sjuka i vår bristande förståelse av deras verklighet, en verklighet där förfärliga brott kan ske. Men vi glömmer lätt hur få brott det rör sig om i förhållande till antalet sjuka. Här handlar det om ett enstaka fall, men ett extremt.