Romantisk film som följer mallen

Vi har sett det minst 100 gånger. Berättelsen om hur en outsider kommer in och mot alla odds förvandlar ett gäng förlorare till vinnare måste vara en av det halvdussin storys det brukar hävdas att alla historier i grunden bygger på.
Men precis som när vi sätter oss för att se en romantisk komedi med förvissningen - och kravet - att paret ifråga slutligen ska få varandra, så sitter vi igenom de här filmerna med samma känsla. Vi vill - nej kräver - att våra nördar/underdogs/utstötta ska kicka skiten ur omvärldens fördomar i slutänden, helst med en så svartvit framställning som möjligt. Snäll mot elak, god mot ond, underklass mot överklass, hiphopdans mot vals. Same same but different.

I "Take the lead" spelar Antonio Banderas dansläraren som tror att han ska lyckas rädda bottenskrapet av eleverna i en nedgången New York-skola genom att lära dem klassisk ballroom-dans. Omgivningen skrattar så klart åt honom, men låter stackaren hållas eftersom de ändå inte orkar bry sig om ungdomarna.
Hur det går kan en fyraåring räkna ut, "Take the lead" följer mallen till punkt och pricka. Men det gör inget, för den är skamlöst charmig när den gör det. Dessutom är hantverket gott. Antonio Banderas gör en av sina bättre amerikanska roller, ungdomarna som aldrig fått en chans men som nu tillåts andas frisk luft är bedårande och dansscenerna är riktigt läckra. Regissören Liz Friedlander är hämtad från musikvideons värld och det syns. Tyvärr är filmen lite för lång, den hade gott kunnat kapas en kvart utan att ta någon skada.

Till sist en notering: Jag har sett Rob Brown i tre filmer. I samtliga - "Vem är Forrester", "Coach Carter" och nu "Take the lead" - spelar han en missförstådd high school-kille på glid som med en förstående vuxens hjälp lyckas odla fram sin talang i litteratur, basket och dans. Dags för en ny roll kanske?