Roman om självmord och självömkan

Historien är intressant och ny. Språket är utmärkt. Dramaturgin uppfyller alla krav man kan ställa. Ändå är det något som får mig att känna att mina förväntningar inte riktigt har uppfyllts när jag läst ut Nick Hornbys nya bok "Fallhöjd". Det beror nog på att mina förväntningar är så höga och att han har skrivit en bok som är bra, men kanske inte lysande. Efter tre riktigt stora succéer och ytterligare några bra böcker har han förstås väldigt höga krav på sig, från mig och alla andra läsare,
Och "Fallhöjd" är bra, kanske till och med lite bättre än bra.
Den handlar om fyra sinsemellan väldigt olika människor som träffas på ett höghustak i norra London på nyårsafton. Anledningen till att de befinner sig på taket är att de alla tänkt hoppa ner där uppifrån för att ta livet av sig. Takets hus är känt som Hopparnas hus eftersom det är vanligt att begå självmord härifrån.

Först upp är Martin, känd tv-stjärna i 40-årsåldern som suttit i fängelse efter att ha haft sex med en minderårig. Givetvis har frun och barnen lämnat honom. Han sitter och dinglar med benen över kanten när Maureen upptäcker honom. Hon är 51 år, ensam mamma till en gravt handikappad son och som inte riktigt orkar med längre.
När de två diskuterar sina planer kommer Jess springande och ska kasta sig ut över stupet, men de får tag på henne. Jess är 18 år, dotter till en minister men förtvivlad och arg för att hon blivit dumpad av sin kille. Sedan kommer också JJ, amerikan i trettioårsåldern som arbetar som pizzabud och som saknar bandet han spelade i och flickvännen som lämnat honom.

De fyra pratar med varandra och kommer överens om att inte göra verklighet av sina planer just ikväll. I stället beger de sig ut på jakt för att leta upp killen som övergett Jess. När det är gjort och han fått en snyting fortsätter de hem till Martin.
De bildar en slags pakt, att ingen av dem ska ta livet av sig utan att prata med de övriga först. Och att de allihop ska vänta åtminstone till alla hjärtans dag som är nästa stora känslofyllda dag.
I tre månader följer vi dem hit och dit i deras liv och de olika personligheterna mejslas ut. De fortsätter att försöka hålla ihop, de blir mediekändisar och de åker på semester tillsammans.

Alla är förstås extrema personligheter. Precis som i verkligheten är det ingen som lever ett normalt liv, alla har sina kors att bära och sitt eget sätt att slåss med omgivningen.
Varje kapitel berättas av en av dem, och berättelsen växlar hela tiden mellan de fyra och vi får mer än en sida av det som händer.
Det är här som Nick Hornby på något sätt inte riktigt lever upp till mina förväntningar. Det blir lite rumphugget emellanåt och några karaktärer känns inte riktigt så djupa som jag vet att han kan åstadkomma.