Jag åker buss i nästan åtta timmar. Oändligt antal minuter på skumpigt bussäte och begränsat med musik i mp3:n. Jag spelar Wild Horses och Jumpin’ Jack Flash och 19th Nervous Breakdown.
Göteborgs central är stimmigt av jäktande människor, rockrävar, unga nyvärvade fans, pensionärer och medelålders med band-t-shirts som sett sina bästa dagar.
Stan är stirrig av ivrig förväntan.
Kvällstidningsrubrikerna rapporterar om Richards vinglande uppenbarelse spelningen innan. Skandalspekulationerna inför kvällen är många.
Ullevi stadion fylls av en strid ström människor, allt färre tomma stolar skådas, allt fler tröjor. Framme vid scenen råder djungelns lag, störst och starkast vinner. Mulna miner och blängande blickar följer den som försöker ta sig förbi och komma närmare scenen, närmare den pågående rockhistorian. Himlen är vitfläckigt blå och blåser barmhärtigt nog lite över den trängselvarma folkmassan.
Förbandet ler och levererar. Dom har ingenting för det. Måste vara frustrerande att uppträda inför närmare 60 000 människor, och ändå mötas av så lite entusiasm. Alla väntar på annat. På sliriga gitarrfingrar och makalös scenenergi.
Så till sist står de där. Mick Jagger, Keith Richards, Ron Wood och Charlie Watts. Rolling Stones, så många år sedan det började. Kan inte låta bli att önska att jag varit med då, när det verkligen begav sig.
Richards är ostadig. Fårad och sliten. Men ändå, där och livs levande.
Jagger är energin personifierad, har mer kondition än de flesta 20-åringar kan stoltsera med och kompenserar för allt som Keith missar. Inte stilla en sekund, överallt samtidigt. Minspelet, höftsvänget, urladdningen.
Vi har perfekt sikt, storbildsskärmen överflödig. Det är en magisk, ljummen augustikväll, när sommar-Sverige är precis sådär som man vill att det ska vara. Magiskt och minnesvärt. Ljuvligt och ljust.
Jag sliter ur öronpropparna, trots att det är jag som brukar gasta bara teven står på för högt och oroa mig för att få tinnitus. Jag vill höra det här på högsta volym och utan hinder.
Scenen sprutar av eld och fyrverkerier. Några minuters extranummer, några minuters ytterligare extas innan ridån går ner och mörkret faller. Innan legendarerna förmodligen försvinner i svarta limousiner med mörktonade rutor. Medan publikens dånande jubel fortfarande kan höras. Bättre lämna än lämnas. Någonstans känns det som ett farväl.
Lyckliga och liksom mätta, vandrar vi tillbaka till vårt hotell och fantiserar om hur det är att åka limousine, leva dekadent och ständigt se världen genom mörka solisar. Mina öron tjuter.
Och oavsett vad kvällstidningarnas kritiska recensioner säger var det magiskt, magnifikt och alldeles, alldeles underbart.