Rockfestival vs. visfestival

I bland är frestelsen för stor. Man kan faktiskt jämföra äpplen och päron, och man kan jämföra Hultsfredsfestivalen med Visfestivalen.
Den som tycker att jag är orättvis får gärna ringa till tidningen och klaga, när ni läser det här har jag nämligen gått på semester.
Nu tutar vi och kör...
Storlek: Hultsfredsfestivalen är flera gånger större hur man än vänder och vrider på saken. Större publik, större festivalområde, fler artister.
Bredd: I stort sett alla artister på Visfestivalen skulle kunna inrymmas i Hultsfredsfestivalens brokiga program. Hultsfred är mer än rock. Här finns plats för serbisk blåsmusik, hip-hop, dödsmetall och visor.
Omävnt faller de mesta av det som spelas på Hultsfred utanför visfestivalens snävare ramar.
På ett annat plan är visfestivalen bredare. Publiken är mer varierad. Ruinen är inget ungdomsreservat .
Hultsfred har till och med ovanligt låg medelålder för att vara en rockfestival.
Det är synd att inte fler medelålders vågar bege sig till Hultsfred.
Kanske kan årets bokningar med 80- och tidiga 90-talsnamn som Morrissey och Pixies åtminstone dra fler i 30-årsåldern.
Turistmagnet. Många som åker till Västervik under festivalen struntar i visorna, man åker dit för folklivet.
Hultsfredsfestivalen äger rum på ett område några kilometer utanför centrum. Klockan tre på lördag eftermiddag när festivalen pågår för fullt kan ni räkna med att Hultsfreds centrum i det närmaste är folktomt.
Att sitta vid någon av de fåtaliga gatuserveringarna i Hultsfred under festivalen är inte samma nöje som att sitta vid Fiskarhamnen i Västervik.
Publiken. Visfestivalen i Västervik är drömmen för den som ägnar sig åt lågmäld musik. Publiken sitter ner och är uppmärksam. Här får musiken verkligen stå i fokus och artisterna sjunga till punkt. Det finns inget som konkurrerar om uppmärksamheten i ruinen.
Hultsfred däremot kan vara som en TV-kväll med fjärrkontrollen. Man kryssar vilt mellan attraktionerna utan att riktigt fastna någonstans. Man kikar på ett band under tre låtar, går vidare till nästa scen för att se två låtar med någon annan artist.
Fördelen är att ibland trillar man på band man aldrig hört talas om i genrer som man trodde att man inte gillade.
Genomgående för de Hultsfredsbesök jag har gjort är att det aldrig blir som man tänkt sig. Man hinner inte/orkar inte se alla band man planerat. Å andra sidan kommer man alltid hem med någon ny, tidigare okänd favorit i bagaget.
Slutsatsen: Visor eller rock? Västervik eller Hultsfred?
Att bara hålla sig till äpplen eller päron blir en rätt ensidig diet. Variation förnöjer.
Det finns inget som säger att man inte kan smäcka i sig båda.