Rena familjeterapin för läsarna

- Jag har ett intryck av att berättarenergin i boken fortsätter till läsaren. Innan tycker de kanske att de har en vanlig, tråkig familj, men sedan går det upp för dem att de också har de mest dysfunktionella människor i sin släkt, och att det är i det groteska, i dysfunktionaliteten det går att finna energi, säger Morten Ramsland.
- Men framför allt har många människor fått lust att berätta.

Morten Ramsland har träffat många av sina danska läsare. Med "Hundhuvud" blev han förlöst som författare och fick en enorm försäljningsframgång. I ett och ett halvt år låg han på bästsäljarlistorna med romanen som är en både grotesk och burlesk släkthistoria med en minst sagt dysfunktionell farfar som patriark och generalbuse.
Askild, djupt traumatiserad av sin tid i tyskt fångläger, och då inte minst av de brott han själv begick för att klara livshanken, återvänder från kriget till sin älskade Bjørk. De psykiska blockeringarna håller i sig under femtio års äktenskap tills den dag han blir obotligt sjuk.
Dessförinnan är han den försupne pappan som säljer den mobbade sonens värdefulla myntsamling för en fjuttig öl. En bitter människa vars missriktade individualism och flippade fartygsritningar gör att han ständigt får sparken och tvingar familjen att flytta.
- "Hundhuvud" är egentligen en roman om hur man kommer vidare, trots allt, säger Morten Ramsland.

Den funktionen fick boken på sätt och vis också för författaren själv. Efter att ha debuterat som 22-årig poet fick han sina diktsamlingar tillbaka från förlaget med kommentarer om en talang han inte förmådde bruka. Den första romanen blev sågad av kritiker och läsare. Inte heller hans fru tyckte om den. Morten Ramsland gick in i en depression.
Under den tiden började han skriva ner sin egen släkts historier, kanske var det också då han insåg vilken guldgruva de utgjorde. Ur den dokumentationen föddes så småningom idén till "Hundhuvud", som har åtminstone vissa biografiska byggstenar.
- Jag var lika inspirerad av det man berättade för att underhålla, som av det man inte ville prata om. Det som kom fram under jullunchen till exempel, när folk hade druckit. När de sa lite mer än de brukar, men ändå inte så mycket att man förstod vad det handlade om. Till exempel, min farfar satt i koncentrationsläger, just det är rätt biografiskt, men det var inget han ville tala om.
- Ibland fick man höra brottsstycken, men alltid osammanhängande. Det genererade nyfikenhet och inspiration. Min far har någon gång antytt att farfar slog någon ihjäl.

När han efter drygt fem år skrivit klart romanen intervjuade han också sin egen släkts stora berättare, sin farmor, och upptäckte att mycket av det han hört sedan barnsben inte stämde alls. Farmors far, den norske skeppsredaren, hade inte alls fått fartygen sänkta under andra världskriget och därefter en blodpropp av chocken. Istället gick han i konkurs redan på 30-talet och fick sin propp långt senare.
- Men jag tror en historia kan bli bättre ju fler gånger den berättas. Att den ändras behöver inte betyda att den blir osann. Grundstämningen och historiens kraft har man inget inflytande över, och stämningen är säkert sann när det gäller hur min farmor betraktade sin far. På det sättet tror jag lögn och fiktion kan vara den bästa vägen till sanningen.

Det fantastiska spelar en avgörande roll i romanen som under arbetets gång också knoppade av sig i flera barnböcker. Trött på att skriva om barn för vuxna vände Ramsland på perspektivet. I "Hundhuvud" söker Fladderöra, Askilds mobbade son, tröst under diskbänken där han ritar vildsinta monster.
I en av Ramlands barnböcker tecknar en pojke monster på samma ställe när hans föräldrar grälar. Till slut måste de sluta, bli sams, eftersom monstren växer sig enorma.
- Jag söker de här fantastiska lösningarna på realistiska problem.

Rena familjeterapin för läsarna

Inte undra på att Morten Ramslands roman blivit som terapi för läsarna. I hans släktkrönika spirar den starkaste livsenergin ur det mest groteska. "Hundhuvud" har fått många danskar att se på sig själva med nya ögon.